Eftersom den äldre publiken numera är en viktig målgrupp produceras allt fler filmer som handlar om problematik på ålderns höst. Därför är det inte så förvånande att det efter Kvartetten, En enkel till Antibes, Marigold hotell och Bäst före nu dyker upp ännu en gubbstrutt som i slutet av filmen har insett att det är hög tid att göra det bästa av det liv som finns kvar att leva.
Terence Stamp spelar Arthur, vars fru Marion (Vanessa Redgrave) älskar att sjunga i kör. Den entusiastiska unga körledaren Elizabeth har anmält sin pensionärskör till en tävling och väljer glatt bland 80- och 90-talshits till repertoaren. Arthur hjälper den sjukliga Marion till repetitionerna men muttrar och håller distansen. När Marions hälsa vacklar blandas så dödsångest med örongodis som Salt’n’Pepas Let’s talk about sex baby.
Storyn är en välkänd variation av dussintals filmer du garanterat har sett förut och blandningen av sött och salt haltar. Det går att ha överseende med det eftersom Terence Stamp är så perfekt i rollen som grinig gammal gubbe. Mellan varven blir det också känslosamt på riktigt när det blir uppenbart att Marions sjukdom inte kommer att besegras och den enda lindring som kan ordineras till slut är pommes frites och glass.
Men försöken att skapa komiska poänger genom de ”tokiga krockarna” mellan pensionärer och hårdrock och hiphop är rätt olidliga. Var det inte den här generationen som i princip uppfann rock’n’roll och festade i swinging London på 1960-talet?
Om syftet med pensionärsfilmerna på frammarsch är att visa upp gamlingar som hela människor med lika mycket djup och känslor som rynkor är det mest generande att framställa dem på samma mentala nivå som mycket små barn.