Ti amo, Wolfgang!

Att det i år är 250 år sedan Wolfgang Amadeus (Amadé) Mozart föddes kan väl knappast ha undgått någon. I torsdags kväll sällade sig Uppsala Kammarsolister till raden av gratulanter via en Mozartkonsert i fullsatt Alfvénsal.Man började så varsamt med den 16-årige Wolfgangs tresatsiga Stråkkvartett C-dur (1772). Nog var musikens struktur ganska simpel med enkelt utförda stämimitationer etc; ibland kunde man tro att det rörde sig om en anspråkslös Serenad eller dylikt. Men det var vital musik, lika engagerat utförd. Särskilt andra satsens växling mellan triospel med viola som bas och hela kvartettens stämväv var läcker. Genomgående spelades med exakthet, noggranna nyanser och accenter.Varför var Mozart så fixerad vid att vissa tonarter hade inneboende känslouttryck? Tonarten g-moll kunde t ex uttrycka smärta. Ett lödigt uttryck för det finner man i den bara några år före tonsättarens död komponerade Stråkkvintett g-moll (1787).En extra viola och klangspektrum vidgas till att växla mellan ljus och mörker. Musik som är oändligt mycket mer lidelsefull och smärtsam, men också med inneboende skönhet i överlägset elegant hanterade kontrapunktiska och speltekniska finesser. Tre svårintonerade satser utförda med den detaljnoggrannhet som bygger upp en stor helhet. Accenter, rubaterat spel, i tredje satsen stundtals kanon mellan violin1 och cellon men också uttrycksfulla pauser. Allt detta ledde oss lysande fram till den nästan outhärdligt vackra inledningen på sats 4. Men plötsligt — ett snabbt vitalt rondo kommer, nu i G-dur. Vilken befriande glädjeavslutning! Mästerligt tolkat.Efter paus var de så sex, nu hade kontrabas anslutit. Sinfonia Concertante för violin och viola solo med stråkorkester omarrangerades nämligen anonymt i början av 1800-talet för stråksextett, nu med det ståtliga namnet Grande Sestetto Concertante. De två ursprungliga solostämmornas insatser är i arrangemanget utspridda bland alla stämmor från cello och uppåt. Det är inte så lätt för en sextett att låta både som solister ochorkester, men Kammarsolisterna gjorde i alla fall ett bra försök. Tilldet positiva hör alla känsliga rubati och sextettens gnistrande levande klang. Till det negativa hör att inte alla soloinsatser spelades klanderfritt. En värdig hyllning till en av musikhistoriens tonsättargiganter fick vi i alla fall vara med om.