En hare står öga mot öga med en bil som kommer i full fart på motorvägen, en bro har rasat och strålkastare riktas mot en reklamskylt utan reklam. The Sweetest Thing är en väl genomarbetad utställning som väcker hopp om en ny popkonst.
I skogarna runt den ort där Johan Thurfjells växte upp spökade Järvamannen, ett slags monster som alla var rädda för. Ingen verkade dock riktigt veta om han verkligen fanns eller inte. Minnen av de väsen som bara framträder i det dunkla är några av Thurfjells undersökningsobjekt. Minnen och berättelser har för Thurfjell alltid en tendens att omformuleras och sammanblandas till mer arketypiska mytbilder.
Man kanske kan undvika att tänka på överhängande och verkliga faror genom att skapa fiktiva monster vars egenskaper är lika tydliga som enkla, medan frågan om deras existens endast kan få ett diffust svar. Barnets fönster mot omvärlden är därför ogenomskinligt för en vuxen. Rädslorna känns igen men är av en annan och sedan länge okänd sort.
Vilket är samspelet mellan minnen och berättelsen?
– När jag försöker berätta om min barndom för min son, där blir det tydligt att jag aldrig kommer åt själva minnet utan endast en blek modell av minnet. I Stage har jag försökt visa detta genom att bygga två kulisser av huset där jag växte upp i olika storlekar. En stor, som jag kan gå igenom, och en skalenlig mindre som jag kan titta ner på.
Stephen King dyker upp i flera av Thurfjells verk. King får här representera den process där minnen och berättelser om barndomens rädslor omformuleras till något kulturellt gemensamt. Bigfoot är ett annat återkommande tema. Är den storfotade besten en sällsynt djurart eller sällsynt seglivad myt? Testimony är en samling akvareller som avbildar platser där Bigfoot påstås ha setts. Platserna verkar vibrera av något övernaturligt i kraft av de dokument som också är återgivna som akvareller.
I utställningens magnum opus, Collapse, har Thurfjell analyserat den mänskliga kollapsen i detalj. Metaforen är en järnvägsbro där balkarna har förvridits och trasats sönder med minutiös noggrannhet. Det finns en lättnad i att ha bekantat sig med kollapsens systematik innan den slår till på riktigt. I vissa fall kanske ett intimt umgänge med en konstruerad kollaps kan fungera som ett slags vaccin. Thurfjell berättar att verket kom till i samband med att han blev far:
Collapse avviker vid första anblick från övriga verk i utställningen. Hur hänger den samman med utställningen?
– Som nybliven förälder är livet plötsligt mycket skörare. Jag arbetade extremt hårt och intensivt med Collapse och jag tror att det är vanligt att nyblivna fäder jobbar hårdare än vanligt. Den omställning det innebär att bli far kan kräva att man får hålla fast vid sådant som man är van vid för att omställningen ska bli hanterbar.
Verket Prolog är en popkonstnärlig ikonostas av dunkla skogsbryn. Thurfjell tar tydlig ställning för serietidningens och populärkulturens relevans i konsten. Den kultur som skapades för unga under det sena nittonhundratalet verkar gå genom en omedveten gallringsprocess för att nu, hos människor i medelåldern under det tidiga tjugohundratalet, sammansmältas och kanske till och med förväxlas med barndomsminnen.
Prolog för betraktaren osökt in på Roy Lichtenstein. Är detta en återkomst för popkonsten?
- Ja, kanske. Tanken slog mig faktiskt först häromdagen. Främst har jag nog hämtat inspiration från Jan Håfström som också använder serietidningens bildspråk. Att skapa djup i bilderna med flera skikt som i Prolog, har många likheter med tecknad film. Därför är Disneys ”Fantasia” är också en viktig inspirationskälla.
Utställningen The Sweetest Thing som har vernissage på lördagen har tagit elva månader att sammanställa och både äldre och nyare verk ingår. Det senaste verket har knappt hunnit torka. Även om tekniker och teman skiftar utkristalliserar sig ett ovanligt fokuserat konstnärskap.