Thriller med sorgsen eftersmak

Året är 1954. Två US Marshals kommer till en liten ö i Bostons hamninlopp. På ön finns ett gammalt fort från inbördeskriget, ett fyrtorn och ett mentalsjukhus lika välbevakat som Jurassic Park. Här har ändå en av landets farligaste patienter rymt och poliserna ska leta upp henne; hon måste vara kvar på ön då det bara finns en färjeförbindelse, eller ha drunknat.
Vartefter de startar sina undersökningar blir spåren allt underligare och den fientliga personalen gör inget lättare. Varje tänkbar ny väg att lösa fallet leder in i ytterligare en återvändsgränd. Det blir en krypande obehagligt spännande thriller som griper tag och håller fast. Här finns mycket av standardiserad rekvisita för skräckthriller: mystiska patienter, gotiska murar och byggnader, branta klippor ned till ett vredgat hav och en överläkare som har tydliga kopplingar till Nazi-Tyskland. På sina ställen kan det bli aningen övertydligt. Historien går mot sin kulmen när en svår storm drabbar ön. Poliserna tar sig allt närmare det gåtfulla fyrtornet, då...

Martin Scorsese har gjort en film - efter Dennis Lehanes utmärkta roman - som bygger mycket på att vi ska fundera på vad som är sant eller inte. Han presenterar sanningen en liten bit i taget och man hinner tänka konspiration oftare än vad som är nyttigt. Som sig bör i genren byter upplösningen spår.
Över huvud taget upphäver Scorsese varefter filmen går allt mer skillnaden mellan verklighet och dröm. Som den nazianstrukne överläkaren i Max von Sydows gestaltning säger: "på tyska är ordet för dröm och trauma detsamma, Traum". Filmen är en guldgruva för den som vill göra psykoanalytiska observationer.

Scorsese/Lehane använder de yttre schablonerna främst för att skildra en djup sorg och oförmågan att hantera den. Filmen gräver djupt i psykologin och lyckas presentera en högst trovärdig bild i denna den begynnande eran för psykofarmaka. Fortfarande lever de gamla metoderna kvar med isbad, elchocker och varför inte den lika poetiskt klingande som stålkalla termen orbital lobotomi. Vissa stunder tänker man direkt på Gökboet. Som en mental film noir kan också vara en väg att förstå berättelsen.

Leonardo DiCaprio gör en mycket fin insats som den mångbottnade polisen Teddy Daniels. Denne har svåra upplevelser bakom sig när han var med och befriade koncentrationslägret Dachau under andra världskriget och hans hustru har dött under särskilt tragiska omständigheter. Nu kommer hon till honom i drömlika sekvenser. Vartefter framstår han som alltmer labil...
Martin Scorsese använder sig av ett överdådigt foto och enbart originalmusik: Brahms, Mahler och annat som är lika vackert som tungt. Det är ju ändå sorgen och livets tillkortakommanden som står i centrum i filmen.

Thriller med sorgsen eftersmak

Trots de tydliga skräckthrillermarkörerna är det sorgen som stannar kvar efter filmen hos Björn G Stenberg som ser en stark film av Scorsese.