Thomas Mann på semester

Utsikten är magnifik. Det lilla huset jag tillbringar tio av mina semesterdagar i ligger uppkrupet bland olivträden i de peloponnesiska bergen. Under mig breder Medelhavet ut sig som en azurblå spegel. Till höger kan jag ana konturerna av Kalamata stad.

Det är som att befinna sig inuti en schablon av det idylliska sommarparadiset. Allt är liksom vykortsvackert. Det är då jag känner den, när jag sitter där på den breda terrassen, halvt bortdomnad av värmen och med det sövande ljudet av tusentals syrsor spelande i mina öron: Doften. Den fräna, lite stickande, doften. Doften av förruttnelse. Doften av död.

Litteraturen gör underliga saker med våra sinnen, tänker jag. För inte långt innan avresan har jag läst om Thomas Manns mästerliga kortroman Döden i Venedig (1911). Jag antar att det är den kvardröjande känslan av undergång från Manns roman som nu får mig att dofthallucinera.

Första gången jag läste boken var också det inför en resa. Då till just den stad som Mann låter sin dödsmärkta protagonist, författaren Gustav von Aschenbach, förföras och förgöras av. Ett Venedig som jag då upplevde som lika svettigt och trångt som intagande och vackert.

Manns till fulländning komponerade lilla roman handlar som sagt om författaren Aschenbach, som i ett anfall av leda bryter upp från sin annars inrutade och pliktuppfyllande vardag för några dagars ledig avkoppling i vattenvägarnas stad. Dagar som växer till veckor då den vanligtvis så kontrollerade Aschenbach alldeles hämningslöst förälskar sig i en ung pojke på sitt hotell. Den dubbelt förbjudna kärleken till den unge Tadzio får Aschenbach att trotsa den pest som brutit ut och som fyller staden med en doft av förruttnelse och desinficeringsmedel. Envist stannar Aschenbach kvar i den döende staden, likt en svärmisk tonåring stalkande det alltför unga objektet för sin lidelse. Till sist sker så i en klassisk slutscen det oundvikliga. Aschenbach dör, med den älskade Tadzio stående framför havet som det sista han ser.

Döden i Venedig kan läsas som en illustration av sinnlighetens och begärets bedräglighet, av kampen mellan etik och estetik. Det är när Aschenbach lämnar sin abstrakta tankevärld och hänger sig åt det kroppsliga, det estetiska och sköna, som hans vandring mot förintelsen börjar. Samtidigt försöker författaren hela tiden förandliga och intellektualisera sitt sexuella begär efter pojken. Han rättfärdigar sin dyrkan av den unga kroppen genom att i klassisk grekisk stil kalla skönheten (gärna fångad i en ung mans kropp) för det andliga gjort synligt, en spegling av det gudomliga. Men det är givetvis bara den belästa Aschenbachs lärda självbedrägerier, hela tiden avslöjade av Manns milda ironi. Aschenbachs längtan är bara alltför köttslig. Och köttets väg är dödens väg.

Vad Aschenbach råkar ut för är ett slags tankens förslappning, orsakad av begäret, den tryckande värmen och de stinkande dödsångorna i det pesthärjade Venedig.

När jag sitter där på terrassen i Grekland, avdomnad av hettan och paralyserad av det vackra landskapet framför mig, tänker jag att denna förslappning är varje semesterfirares åkomma. Om inte värmen levererar kan alltid det dimmiga lådvinsruset försänka en i den åtrådda lättjans tanklösa tillstånd. Ja, det tycks som om detta tillstånd är semesterns själva mål och mening.

Men bakom all njutning, all skönhet, lurar döden med sitt elaka grin. Så fort vi hemfaller åt tankens slöhet och låter sinnenas välbehag regera är det som om något, om så bara en imaginär doft av förruttnelse, vill påminna oss om njutningens förgänglighet, att kroppen och sinnena ska förgås. Precis som Aschenbachs skönhetslängtan leder honom in i döden.

Så till en början avfärdar jag den där obehagligt stickande doften som ett hjärnspöke, mitt undermedvetnas egna lilla glädjedödare. Men ju mer tiden går, ju längre jag sjunker ner i den bedrägliga semesterlunkens välbehag, desto fränare och mer påträngande blir stanken.

Jag inser att odören inte är ett resultat av min överhettade inbillning. Det är verkligen något som ligger och ruttnar mitt i semesteridyllen. Så till slut, på den tredje dagen, finner jag den. Inklämd mellan kylskåpet och diskbänken, redan halvt förmultnad och med buken full av ätande larvar: Den döda råttan, förvriden och stinkande, själva symbolen för den pest som i Manns roman tar Aschenbachs liv.

Ibland tangerar livet och litteraturen varandra på ett märkvärdigt sätt.

Döden i Grekland.