The Zombies på Uppsalabesök
Under snart fem decennier har han arbetat med idel legendarer såsom Alan Parsons, Manfred Mann och Dave Stewart. Men nu återvänder Colin Blunstone till rötterna med The Zombies.
- Jag gillar faktiskt att det är så, kommenterar Colin Blunstone det faktum att han oftast hållit en låg profil bakom stora namn som Alan Parsons.
Foto: Tony Briggs
- Ja, det har varit fascinerande att se det växande intresset på senare år, konstaterar han. Det är en universalgrej som märks över hela Europa, USA, Kanada och i fjärran östern, och jag har inget emot tanken att spela även de gamla låtarna live, snarare tvärtom. Det är väldigt givande alltihop.
Annars var The Zombies initiala historia relativt kort. Efter hits som She's not there och Tell her no och tre album lades verksamheten ner redan efter sju år 1968. Efter det att sista albumet Odyssey and Oracle blivit ett kommersiellt fiasko splittrades bandet i all vänskaplighet.
- Vi kommer alla ihåg det olika, men jag tror det fanns en aura av oundviklighet kring vårt uppbrott. Vi hade precis spelat in en skiva och haft succé med två singlar, men det fanns ingen efterfrågan på att vi skulle spela live längre. Fast efteråt har jag insett att vi hade en hit någonstans i världen hela tiden, så om vi visst det då vi kanske fortsatt ändå.
Men oavsett vilket var du väl rätt slutkörd på det här stadiet?
- Ja, vi hade spelat nästan varje kväll på raken i tre år, så personligen behövde jag en paus. Jag behövde tänka klart och komma fram till vad jag ville göra härnäst. Det var inte alls självklart att fortsätta med musiken. Jag kände mig väldigt besviken, och det gäller särskilt vad gäller Odyssey And Oracle.
- Vi fick i och för sig en del bra recensioner, men vi gick knappt in på listorna.
Historien gav dock bandet upprättelse. Femton år senare började skivan i fråga plötsligt sälja i "goda kvantiteter" och ingen fattade varför. Det var ett mysterium för alla inblandade.
- Långt senare har Rolling Stone haft den på sin topp hundralista över bästa album någonsin också. Sedan har jag sett att NME haft det som nummer trettiotvå på en lista över bästa brittiska plattor någonsin också. Det är roligt det där. Men jag tänker inte låtsas att jag förstår mig på det.
Men The Zombies i all ära. Större delen av karriären har Colin antingen samarbetat med andra artister eller arbetat ensam. Första soloplattan One Year kom redan 1971 medan senaste verket, den rykande färska The Ghost Of You And Me släpps nästa vecka. Det är första soloskivan på tio år, något sångaren förklarar med att The Zombies tagit större delen av tiden på sistone.
- Fast när jag nu gjorde något själv ville jag göra något som tydligt skilde sig från det The Zombies gör. Sedan ville jag inte göra någon topp fyrtioplatta heller, det är för folk från en annan generation. Men fler planer än så hade jag inte.
The Zombies å sin sida gjorde en kortvarig återförening redan 1991 och släppte då också en ny skiva, men det var inte förrän ett decennium senare Colin och Rod gjorde ett seriöst försök att återuppväcka sitt samarbete. Ett album utgivet under titeln Blunstone & Argent mynnade så småningom ut i den satsning vi ser resultatet av nu.
- Allt började med sex spelningar, och det ledde till något som hållit på i nio, tio år nu. I början gjorde vi det under våra egna namn för att vara ärliga, men vi marknadsfördes alltid som The Zombies ändå, så vi gav med oss till slut.
Ja, det är ju bara du och Rod kvar från originalsättningen, men det verkar ha rullat på ganska smärtfritt ändå de här åren?
- Ja, verkligen. Vi har alltid gått in för att bygga upp det här långsamt, men det verkar som om fanbasen växer trots att vi inte har lyxen att ha en hitplatta i ryggen. Men så har vi också ett väldigt bra band. Vi är minst lika energiska som på sextiotalet.
På tal om sextiotalet. Vad är dina minnen från den tiden?
- Jag var sexton när vi fick vår första hit, och det är klart att det var spännande. Vi hade aldrig kunnat drömma om att vara på tv, ligga på listorna och resa överallt när vi började. Men i den åldern tenderar man att se saker som självklara väldigt snabbt. Samtidigt var känslan i England då att allting var möjligt. Det pågick en kulturrevolution inom alla områden, och därför kändes det som hände oss bara naturligt.
Så jobbar vi med nyheter