Människor med åsikten att konst och politik inte gärna ska blandas på samma palett ser ut att få det svårt framöver. Det svenska och internationella kulturklimatet kokar av politisk energi och när de ofrivilliga trendindikatorerna The Knife nu tagit sin motståndets estetik ett steg längre är svallvågor och efterskalv att vänta.
I musikbranschen är The Knifes politiska patos ingen nyhet. Under årens lopp har man vägrat att ta emot grammisar i protest mot mansdominansen i musikvärlden, undervisat tjejer på feministiska musikläger, crossdressat på scen och vägrat intervjuer i kritik mot medier och personfixering. När det integritetsvurmande syskonparet Dreijer nu släpper sitt första studioalbum sedan 2006 års enormt prisade Silent Shout gör man ideal och vision ännu mer transparenta. Politiken ligger inte bara som en kulturradikal aura utan blottläggs in på såväl den musikaliska huden som skelettet. Shaking the Habitual är en till lika delar kroppens, hjärnans och demonstrationstågets uppgörelse med liberalismen, patriarkatet, rasismen och ekonomismens alla stålvajertäta maktrelationer.
Redan i första teasern för det nya albumet angav man riktningen med ett statement. ”Music can be so meaningless. We had to find lust. We asked our friends and lovers to help us”. Vilka dessa vänner och älskare var avtecknade sig i duons musikvideos. I franka Full on Fire rörde den queerfeministiska (porrfilms)regissören Marit Östberg till det rejält för stora grupper estetikvurmande hipsterfans med sina läderflator, protesterande tonåringar och upproriska RUT-städerskor. I videon till A Tooth For An Eye lät konstnärerna Roxy Farhat och Kakan Hermansson en på samma gång sårbar och stark flicka ta full plats i skolans gympasal med ett bakgrundsdansande hav av vackra män i alla färger och former. Vill man läsa en intervju med bandet får man vända sig till en hemlös. Den enda svenska intervjun fick tidningen Faktum (Göteborgs motsvarighet till Situation Stockholm) och är gjord av Nasim Aghili, regissör och redaktör för queerfeministiska konstmagasinet FUL. En någorlunda kvalificerad gissning borde vara att även den på några minuter slutsålda Europaturnén kommer att gå i linje med detta tänk.
Genom sitt konsekventa implementerande av sina värderingar i sitt skapande blottlägger bandet effektivt kultur- och konstlivets grundvalar. Deras sätt att in på minsta detalj problematisera och styra sina val påvisar hur mycket, eller litet, andra kulturutövare gör detsamma och vilket utrymme till progressiv handling det faktiskt finns. Att några sen kommer att tycka att såväl bandet som skivan klingar för ansträngd, politiskt plakatmässig eller otillgängligt ”svår” i jämförelse med den från 2006 lär inte röra The Knife i ryggen. Skivan heter inte Shaking the Habitual för intet.