The Hives utan stoppknapp

"Välkommen till söndagsskolan!" skriker Howlin' Pelle Almqvist när han kommer in på scenen, som är sparsamt dekorerad med "The Hives" i femtiotalsneon och förstärkare i kylskåpsvitt. Sedan blir det inte en lugn stund förrän Chris Dangerous kastar ut sina trumpinnar och spelningen är slut 75 minuter senare. Då har The Hives hunnit med nitton låtar, bland annat nästan alla från senaste albumet och en riktig gamling, AKA I-d-i-o-t (ett nostalgiskt skrammel och vips var den slut).Publiken ska väsnasEn Hivesspelning är också en interaktiv tillställning. Pauserna mellan låtarna är till för att publiken ska väsnas, förklarar Pelle, och de tar sin uppgift på allvar. Utan de numera klassiska publikskriken i Die, allright skulle låten inte vara lika kul. Cirkuspubliken var nästan för tysta just där, men det funkade. Också de ofta meningslösa handklappen har en funktion, som ett extra stöd bakom Fagerstakvintetten.Fyndigt mellansnackDet är svårt att peka ut någon låt som är extra bra — det handlar mer om personliga favoriter. Pelle ropar "Gillar ni när The Hives spelar fort?" och rusar igenom en nästan skadligt hetsig Outsmarted, en spastisk Nicholaus Arson inleder Hate to say I told you so och inte ens att Pelle tappar rösten i en förskräcklig vers kan förstöra den styltiga Walk, idiot, walk. Diabolic scheme sticker ut som en femtiotalsballad med fingrarna i kontakten. Det fyndiga mellansnacket är stor underhållning. (Little more for little you presenteras med: "Den här låten handlar om att om ni får lite mer får de andra lite mindre, och får de andra lite mindre får ni stryk.")The Hives kan sin rock'n'roll men vänder mallen upp och ner. Att se The Hives live är att se aggressiv punkattityd som är lika elak som ett kafferep för nallebjörnar och "äkta" rock'n'roll som kan få en att skratta av glädje. Och på något sätt blir allting rätt.