Det har inte handlat så mycket om musik på sistone. Efter The black and white album (2007) och några års turnerande har det mesta kretsat kring eventuella ekonomiska oegentligheter i Tambourine studios-härvan som gett The Hives alltmer besvärande utslag av finansiell rodnad. När rockstjärnor börjar stämma gamla managers och liknande brukar devalveringen av karriären vara nära förestående. Tillgångarna tappar i värde, efterfrågan sjunker, den egna valutan blir till Kalle Anka-pengar och framtida tillväxt känns högst osäker.
Men nu släpps äntligen ett nytt album. Inspelat i Stockholm, Göteborg och mytomspunna Hansa studios i Berlin, på egen etikett och med inte mindre än fem producenter – det vill säga bandet självt. ”Det visade sig att det inte gick fortare att ha fem lika röststarka producenter i stället för en. Man kan tycka att vi kunde ha räknat ut det på förhand”, kommenterade Howlin’ Pelle den 18 månader långa inspelningsperioden.
Och nog kunde man ha räknat ut att man trots allt skulle bli lite uppläxad – Lex Hives är som vanligt, med visst undantag för förra albumet, ännu en påminnelse om att kronan ibland kan sitta lite snett på Fagerstas rockkungar, men den ramlar aldrig av. Deras grundmurade sound och oefterhärmliga driv sitter lika djupt som ett antikt drama i teatersjälen. Men ingen monetär tragedi kan få vare sig Hives eller en nation uppretade greker att tappa masken och kasta in handduken utan att brodera den ordentligt.
Howlin’ Pelle, Nicholaus Arson och de andra bär sina huvuden högt och löder in sitt signum på ett gäng låtar som verkligen inte skäms för sig genom Hiveshistorien. Efter singeln Go right aheads mulliga blåsförstärkta sväng följer tre rejäla smällkarameller: 1000 answers studsar rakt in i hjärtat, I want more lånar från Joan Jett med en spefull blinkning och Wait a minutes klatschiga mantra är obetalbart medryckande. Och live, där bandet firar sina största triumfer, ökar de nya tillskotten på låtskatten och gör urvalet till ett angenämt lyxproblem.
Men så var det det här med förvaltningen, Hives slösar till slut mer än de har och halvvägs in på albumet är soliditeten inte den bästa. Explosiva My time is coming återbalanserar emellertid kreditvärdigheten mot slutet. Det återstår dock att se om den bräckliga konjunkturen är den bästa för bandet. Dagens ekonomiska verklighet är nyckfull, allt kan ställas på ända, betalningar ställas in och ingen kommer kanske att legalt ladda ner deluxeutgåvan där två bonusspår har rattats av eminente Josh Homme (QOTSA, Eagles of Death Metal, Them Crooked Vultures).
Men det är det värt.