The Donnas har vuxit upp

Om man säger att tillväxtkurvan för rockband börjar i pojk- eller flickrummet och slutar på Betty Ford-kliniken, så brukar banden plockas upp någonstans närmare mitten. De vingliga replokalsåren är över, de taffligaste demolåtarna förpassade till vindsförrådet, de fulaste frisyrerna avklippta. När det sjätte albumet släpps, däremot, börjar medlemmarna bli gråhåriga och musikbranschens kalla vindar viskar "de var bättre förr, de var bättre förr".Men så har vi The Donnas. De fångades upp redan i flickrummet och har i princip vuxit upp på skiva. I dubbel bemärkelse, faktiskt, eftersom Gold medal på många sätt är deras första "vuxna" album. Ja, åtminstone hyfsat vuxna. Det är svårt att tänka sig hur tonåren helt kan gå ur gänget som blev ett kultband i slutet av 90-talet med låtar om killar de gillade och skolkompisar de ogillade. De slog igenom som en högljudd motvikt till det superflickiga amerikanska idealet, där att bli balens drottning är att vinna guldmedalj. The Donnas levde på sin energi, sin coola humor och sitt gör-det-själv-sound samt det faktum att tjejer som sjöng punklåtar om vardagstrams var uppfriskande och ovanligt. Gold medal är The Donnas sjätte album. Trots att de fortfarande sjunger om fester och killar har de kommit en bit från den tiden då de gjorde låten 40 boys in 40 nights om att hångla med så många killar som möjligt under en turné. Låtskrivandet är bättre och mer omväxlande. Grunden är fortfarande ett hårdrockigt gitarriff, en bit sång och sedan samma riff igen. Men riffen har blivit mer sjuttiotaliga och låtarna mer hållbara melodier än svettiga urladdningar. The Donnas har till och med vägt in några mollklanger, något som tidigare varit deras Ramonesiga rock främmande. Refrängen i snygga Fall behind me är effektfullt dämpad och den gapiga bakgrundssången är återhållen och ljus. Den största överraskningen är titelspåret, en poppig spagettiwestern som The Thrills säkert skulle varit glada om de skrivit. "It's where I got my start/ But not where I left my heart" sjunger Brett Anderson i ett typiskt tufft The Donnas-sätt att hantera ett sprucket förhållande. (Ingen offerposition här inte!) Men, som sagt, de tvättar inte bort sitt vinnande killar-och-sprit-tema. Lyssna bara på It's so hard med alla dubbeltydiga sexreferenser. Inte en gnutta allvar så långt örat kan höra.