The Ark i allt grällare kostym
Somliga blev förvånade när The Ark ställde upp i Melodifestivalen. Det etablerade, respekterade popbandet framstod som främlingar i ett startfält dominerat av valpiga talangjaktsbroilers och ärrade schlagerveteraner. Men i själva verket var det logiskt.
Foto:
På en viktig punkt skiljer sig dock The Ark från andra paljettbeströdda, leende schlagerprimadonnor. Bakom gruppens inställsamma bombasmer döljer det sig tydliga konstnärliga ambitioner och pretentioner.
Det hörs i schlagervinnaren The worrying kind där den krumbuktiga texten och den oortodoxa låtstrukturen utgör ordentliga brott mot schlagerkonventionerna. På nya albumet fullföljer gruppen denna tradition av att överraska och att smeka medhårs på samma gång.
Titelspåret inleds med andäktiga änglakörer som snabbt får sällskap av ett taktfast diskobeat. Glitterpartyt upphöjs till religion. Samtidigt lånar bandet in ett instrument som har suttit i popmusikens karantän ända sedan 1980-talet: saxofonen.
Det är frimodigt, kitschigt och rejält smittande. Det samma gäller den pompösa singeln Absolutely no decorum med sitt glamrockiga gitarrsväng i versen och sin larmigt maxade refräng.
Medan The Arks förra album State of The Ark var förhållandevis nedtonat och mer fokuserat på coola produktionsdetaljer så är Praying for the weekend en återgång till det mer teatrala och omedelbara.
Penseldragen har blivit bredare och färgerna grällare. Men här finns ändå en hel del ljudgodis att njuta av, som den kantiga och hårt processade trummaskinen i Little dysfunk you eller den fulsnygga falsettkören i Death to the martyrs.
Faktum är att det händer något hela tiden på The Arks nya. Det kreativa flödet tenderar att svämma över och dränka tillkortakommandena. Här finns en del uppblåsta trallanden, klacksparkar och småfånigheter som man ändå sväljer tack vare den oerhört aptitliga emballaget.
Så jobbar vi med nyheter