På morgonnyheterna, efter rapporten om vad som just nu händer i Kairo, hör jag Telias vd Lars Nyberg svara på frågor om företagets rekordvinst. Och jag tänker för mig själv: har man hört. Han kan faktiskt tala.
Min förvåning kommer sig av att vi är ganska många nu som försökt få Telia att säga några ord om sitt mycket nära samarbete med den vitryska regimen. Som vi kunnat läsa i stora artiklar i icke försumbara svenska tidningar som Svenska Dagbladet (2009) och Dagens Nyheter (december förra året) ägs det vitryska telekombolaget BEST av det turkiska bolaget Turkcell – som i sin tur har TeliaSonera som majoritetsägare.
I DN kunde vi också läsa att ett annat svenskt företag, Ericsson, förser de vitryska telefonbolagen med avlyssnings- och positioneringsutrustning. Det senare används för att avgöra var en mobiltelefon med ett givet nummer faktiskt befinner sig. Mycket bra om man vill hitta barn som gått vilse. Och lika bra om man vill avgöra var en oppositionell politiker befinner sig. Det var vad som hände förre PEN-ordföranden, poeten och presidentkandidaten Uladzimir Njakljajeu på kvällen den 19 december förra året – på väg till demonstrationen mot vad man såg som ett riggat presidentval hanns han upp av ”okända män” som på något vis listat ut vilken väg han tog sig till mötesplatsen. Han misshandlades svårt, arresterades senare på sjukhuset och sitter ännu fängslad utan rättegång.
Ericsson har, i den anda som Birger Sjöberg en gång beskrev som helfet oskuld, kommenterat sina affärer med Lukasjenkos telekombolag med att de är där för att ”förbättra vitryssarnas liv”. Telia har ännu inte sagt någonting alls. Icke heller Telias majoritetsägare svenska staten, här representerad av till exempel it- och telekom-minister Anna-Karin Hatt (c) eller handelsminister Ewa Björling (m). Och hittills har de ju haft rätt: tystnad är bästa strategin. Efter ett tag får vi alla något annat att tänka på.
Men ansvarsfrågorna när det gäller telekom och demokrati tänker inte försvinna. Just nu kommer nyheten att det amerikanska företaget Narus sålt programvara till egyptiska regimen just för att kunna filtrera innehåll, jaga kodord och stänga av dem som talar om ”fel” saker. Det är programvara som man utvecklat för NSA, den amerikanska motsvarigheten till vårt FRA. Man brukar glatt säga att facebook och twitter i dag är demonstrantens, dissidentens och regimkritikerns främsta redskap. Men samtidigt är samma dissidenters främsta fiende i dag telekombolagen. Vi har situationen att svenska staten äger och tillhandahåller de redskap som används för att slå ned och kontrollera demokratins förkämpar i vår närmaste diktatur. Inga utförsäljningsplaner i världen förändrar den saken. Ett ord, tack. Nu. Det vore på sin plats.´
Ola Larsmo, författare och ordförande i svenska PEN, kommer att skriva krönika var fjärde vecka under våren.
Fotnot: På måndag 7/2 ordnar svenska PEN en offentlig diskussion om läget i Belarus på Kulturhuset i Stockholm.