Bland blommor och träd i Botaniska trädgårdens väldoftande orangeri hittar vi 79-åriga Ulla Viotti, mitt uppe i förberedelserna inför sommarens stora utställning. Hon berättar engagerat om sina planer.
– Den blir min 80-årsutställning och med den vill jag hylla det uppländska landskapet och Uppsalas botanikprofessorer. Jag skapar platsspecifika installationer i både Carl von Linné och Elias Fries ära med många referenser till Botaniska trädgården här utanför. Just den här utställningen hade inte kunnat göras på någon annan plats.
Hon har aldrig bott i Uppsala, trots att hon har en del anknytning till staden. Hennes pappa var från Uppsala och båda farföräldrarna ligger begravda på Gamla kyrkogården. Ulla Viotti är även släkt med svampkungen Elias Fries, som var hennes farmors morfar. Elias Fries, som ses som den moderna mykologins fader, var professor vid Uppsala universitet och prefekt för Botaniska trädgården under mitten av 1800-talet.
Ulla Viotti finns representerad över hela landet med ett åttiotal offentliga skulpturer i olika material. I Uppsala syns hon med det judiska minnesmärket Poetisk Viloplats, som står i den anonyma, men vackra, Tullgarnsparken längs med Fyrisåns östra sida.
Sedan 1980-talet har hon arbetat med tegelskulpturer, men att hon ville skapa konst visste hon redan i tonåren.
– Det har varit självklart länge och vi är flera konstnärer i familjen. På både mammas och pappas sida finns såväl konstnärer som landskapsarkitekter.
I mitten av 1960-talet bjöds hon in till det ett internationellt keramiskt arbetssymposium i Israel. Efter det förändrades hennes sätt att arbeta.
– Jag stannade i Israel i ett år och besökte bland annat klippstaden Petra i Jordanien. Till slut tvingades jag hem på grund av sexdagarskriget. När jag kom hem började jag arbeta mer fritt och göra större installationer i framför allt stengodslera.
Hennes första offentliga tegelarbete var för Statens konstråd i tingshuset i Nyköping 1983. Karriären som tegelkonstnär började dock på allvar först 1990, då hon fick i uppdrag att skapa flera av väggarna till det nya energiverket som skulle byggas i Malmö.
– Arkitekten Sten Samuelsson, som ritade energiverket, hade valt tegel från det danska tegelbruket Petersen Tegl. Efter det var jag fast. Nu för tiden arbetar jag nästan uteslutande med deras, kolbrända tegel.
Att skapa med referenser till platsen hon skapar för har alltid varit en viktig del i Ulla Viottis arbete.
– När man gör konst i offentlig miljö gäller det att tydligt integrera den med arkitekturen. Det är det som är spännande, att försöka få en helhet och hitta harmoni. Det är detaljerna i rummet som inspirerar mig och mina utställningar har med tiden blivit mer och mer scenografiska.
Hon murar inte själv. När ritningen är färdig tar hon hjälp av utbildade murare som bygger konstverket.
– Jag kan inte mura, jag har allt för stor respekt för hantverket. Det krävs många års utbildning för att bli en duktig murare. Visst har jag lärt mig mycket av att se på under åren, men vid en stor utställning som denna fungerar jag mer som en verkmästare.
Att tacka ja till universitetets erbjudande om att skapa en utställning i orangeriet var från början inte någon självklarhet, främst på grund av problematiken med att arbeta i en kulturmärkt byggnad, men möjligheterna trumfade till slut över begränsningarna och övertygade henne.
– När jag fick reda på att man inte får spika i väggarna blev jag först fundersam och tänkte ”vad kan jag göra med det här?”. Till slut hittade jag lösningar jag är nöjd med och jag tror att det kan bli riktigt häftigt. Det är en ju enastående vacker lokal och det känns underbart att få arbeta i en djungel som denna.
Hon ser sitt skapande som ett slags missionsarbete som inspirerar människor att skapa i tegel.
– Jag hoppas att de som besöker mina utställningar blir inspirerade och kanske själva börjar intressera sig för tegel och tegelarkitektur. Många har kallat mig en ambassadör för teglet och jag kan nog hålla med om att det blivit så.
Efter utställningen ser hon gärna att det blir fler projekt i Uppsala.
– Det vore ju även roligt om några av konstverken kunde få stanna kvar i staden, säger Ulla Viotti.