Teddybears slocknar på efterfesten

Teddybears är hardcoregänget som började fippla med lite elektroniska inslag, släppte skrällsingeln Ahead of my time och slutligen gick hela vägen med storsäljaren Rock´n´roll highschool. Det var fyra år sedan. Under tiden har medlemmarna gjort rockvideor (Klas Åhlund), barnprogram (Patrik Arve), röjt med andra band (Jocke Åhlund i Caesar´s Palace), tappat en medlem (Erik Olsson) ­och skissat på uppföljaren, förstås.Närarande nyfikenhet För det är skisser det handlar om. Eller teckningar snarare. Den nästan barnsliga nyfikenheten som musiken förmedlade på Rock´n´roll highschool är lika närvarande här, liksom fascinationen för de egna skivsamlingarna och allsköns ljud och splashar från gamla data- och tv-spel. Där genombrottsskivans olika infall fick dela broderligt på utrymmet och låtordningen var mixad har man här gett sig på att försöka göra en delad partyskiva. Enligt dem själva ska man slänga på den när allt är på topp för att sedan sjunka in i efterfestens mjuka töcken. Detta med hjälp av singeln Cobrastyle som startskott och avslutande Alma som vaggvisa. Albumet är i princip uppdelat i två delar med brusiga basgångar och mer eller mindre filtrerade, förvrängda röster från gästartisterna i första halvan. Bland de inbjudna märks Malte Holmberg från Mazarine Street, Daddy Boastin, hiphopparna Swing Fly och ADL. Fresh! vänder vid femte spåret, The lord´s 115th dream, ett slags snustorr electro med flottig röst från en viss Lord of lightning, som sägs vara en snubbe som står och spelar gitarr i tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen i Stockholm. Med undantag av sjunde låten, Lil´ red rooster featuring ADL som fläktar på bra, är det sedan släpigt värre med robotröster, kraut- och Kraftwerkflörtar, 80-talssyntar och tv-spelsljud för hela slanten. Och mestadels instrumentalt. Det är här man ska varva ner, ställa ned ölburken och krama kuddar och kompisar.Man vill ha mera Men det vill sig inte riktigt. Även om man blir rätt hyfsat upphetsad av Cobrastyle, söta Little stereo med Daddy Boastin och lekfulla Hey boy (vars beat känns igen från Klas Åhlunds reklamfilm för H&M) är man inte så urfestad att man är redo att tänka på refrängen. Man vill ha mera. På Rock´n´roll highschool varvades de vokala hitpärlorna med snyggt uppstyrda instrumentalspår som Move over. Här är instrumentalerna flummigare, och delvis tråkigare. Så även om gästlistan är bättre komponerad än på förra plattan ­- minns Eagle Eye Cherry-katastrofen Start at 11 - får de hålla till på partydelen av skivan och kan inte rädda eftersläckningens casiokraut-möter-soffhängarelectronica i andra halvan.Det låter också lite mindre Teddybears än tidigare. Till viss del beror det på att alla obskyra influenser och lån inte känns lika bearbetade som tidigare. Men också på att man i princip tystat Patrik Arve. Att han inte kan sjunga vidare rent visste väl alla, men det var ju poängen. Arve var lite av bandets själ.