Titeln till trots är pjäsen inte baserad på Machiavellis bok Fursten från 1500-talet, annat än möjligen som referens. Machiavelli beskrev de metoder som skrupelfria men framgångsrika furstar använde i dåtidens Italien. Dramatikern Malin Lagerlöf har skrivit en pjäs som handlar om finansmannen Jan Stenbeck. Han levde ett dramatiskt och utlevande liv och dog 59-år gammal i en hjärtinfarkt 2002.
Pjäsen börjar när Jan Stenbeck kommer hem från USA där hans hustru och barn bor kvar. Han tar över familjeföretaget Investment AB Kinnevik och börjar bygga sitt imperium. Handlingen utspelas både på kändisfester, på fina krogar och bolagsmiddagar. Enligt Allan Svensson är pjäsen inte bara dokumentär utan också rolig och underhållande.
– Jan Stenbeck var på alla sätt måttlös som människa. Han åt och drack bokstavligen ihjäl sig, säger Allan Svensson om rollen.
– Han hade nog ett självhävdelsebehov, men han tyckte också om att bryta mönster. Det var en färgstark person.
Allan Svensson sitter i personalmatsalen på Uppsala stadsteater med en enkel kopp kaffe framför sig. Han är svettig och verkar trött efter dagens repetition av Fursten. Pipkragen har han tagit av sig, liksom de röda byxorna, det rätt tjocka sminket i ansiktet och den blonda peruken.
Pipkragen handlar om att Stenbeck var utklädd till brittiska kungen Henrik VIII på en av sina sista fester. Det var ett storslaget evenemang, som det mesta finansmannen åstadkom. I affärsvärlden gjorde han avtryck med att bland annat skapa telekombolaget Comviq, tidningen Metro och med att grundlägga svensk reklamtv i form av Tv 3.
Han var också känd för okonventionella affärsmetoder. Inom finansvärlden fanns ett förakt för uppkomlingen, men efterhand vände det.
– Man kan säga att han verkade efter mottot ”ändamålet helgar medlen”. Var det någon som gjorde motstånd mot hans idéer såg han till att den kom bort från sin post, säger Allan Svensson.
För tv-publiken är Allan Svensson kanske mest känd för rollen som den självcentrerade brevbäraren Gustav Svensson,
– Fast jag har gjort annat också som varit intressant, som Roy Cohn i Angels in America på Stockholms stadsteater till exempel. En uppsättning som Eva Dahlman också regisserat och som ska spelas igen i höst. Och jag har jobbat med regissörer som John Caird och Lars Norén. Men det allra roligaste var nog när jag regisserade Det susar i säven på Stockholms stadsteater. Nu är jag bara lite orolig för att De tre musketörerna ska slå föreställningsrekordet...
Det susar i säven gick i tre år för utsålda hus.
Allan Svensson började med teater redan i gymnasiet i Värnamo. Han och en kompis satte upp spex. Kompisen målade och snickrade kulisser, medan Allan Svensson stod på scenen. De båda vännerna kom in samma höst på Konstfack respektive teaterhögskolan i Göteborg. Och yrkesvalet har Allan Svensson inte ångrat utan talar om lusten till teatern, känslan i ögonblicket när allt stämmer och den speciella kontakt som kan uppstå med publiken.
– Ställ in en decibelmätare i en teatersalong och den gör inga utslag. Men en skådespelare känner direkt om publiken är med eller inte.
Premiären av Fursten har skjutits upp några dagar på grund av att en kollega i ensemblen blivit sjuk. Men för Allan Svensson betyder det ytterligare några stunder att studera texten.
– Jag älskar att sätta mig i lugn och ro och plugga mina repliker, säger han och ger sig i väg till Stockholmståget där han som alla andra pendlare har tid för att jobba lite till.