Så var det över. Några skulle kanske vilja lägga till ett äntligen. För så tror jag att många av de anställda i teaterhuset på Kungsgatan nu känner. Att säga att samarbetet med den extremt egensinnige regissören Andriy Zholdak varit en utmaning är nog en grav underdrift. När jag gjort den serie förhandsreportage som publicerats här i UNT har jag mött producenter, rekvisitörer, scenarbetare och inte minst skådespelare som slitit som djur för att förverkliga shamanen Zholdaks ofta våldsamma sceniska bilder. Men jag har också mött en regissör så hängiven teatern att han inte väjer för något för att nå sin vision.
Det är dock långt ifrån oproblematiskt att bjuda in en sådan som Zholdak. När jag suttit med under repetitionerna har jag sett ett auktoritärt ledarskap som ibland mest liknat verbalt våld och som på vilken annan arbetsplats som helst aldrig skulle accepteras. Men då Zholdak faller under kategorin konstnärligt geni är det ursäktat. En syn på det stora manliga geniet som ståendes över regler och moral som här i Sverige sedan länge känns förlegad. Å andra sidan har alla, från teaterledning till skådespelare, från början vetat vad man gett sig in på. Det har varit en tid av prövning för att förhoppningsvis nå ett unikt resultat. Frågan som uppstår nu är: Var det värt det?
Vad man än tycker om Zholdaks smått infantila provokationer skulle jag vilja svara så här: Den konstnärliga risken är alltid värd att ta. Särskilt för en teater vars uttalade mål det är att vara ”Sveriges främsta konstnärliga teater, en lokal scen med internationell utblick”. Uppsättningen av Mefisto kan ses som kulmen på den vitalisering av Uppsala stadsteater som skett under Linus Tunströms ledning. 2009 tilldelades stadsteatern Svenska teaterkritikers pris för ”konstnärlig djärvhet och scenisk kvalitet”. På den vägen har man fortsatt. Allt har givetvis inte fungerat. Pärlor blandat med bottennapp, som det väl måste vara på en teater som vågar vara just djärv. Att bjuda in Zholdak är nog det våghalsigaste man gjort hittills. Men den motsatta risken är allvarligare, att teatern stagnerar i gamla invanda former.
Lika innerligt som jag önskar att framtida risktaganden inte alltid resulterar i uppsättningar av Mefistos uppskruvade kaliber hoppas jag ändå att Stadsteatern fortsätter att chansa. Man måste våga hoppet även om man landar i ett magplask.