Teaterbiennalen är det nya kyrkomötet
I FRILÄGE. Om man hade använt den i förväg uppbyggda gradängens storlek som riktmärke, skulle det ha artat sig till en liten invigning. Men Markurell från Hjalmar Bergmans klassiker, vem annars, anlände i en gammal T-ford och såg till att alla sådana farhågor kom på skam.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är biennalen igång på allvar med seminarier, föreställningar, samtal och mer eller mindre informella möten från morgon till sen natt. Teaterhögskolorna är på plats och visar sina slutproduktioner. De juryutvalda föreställningarna har den här gången i flera fall dubblerats och mer därtill med hänsyn tagen till det stora publikintresset. Örebros gator, torg och inrättningar är fyllda av gycklare och deras följen. Det spelas och diskuteras teater snart sagt överallt. Få lär under dessa dagar hörsamma turistbyråns uppmaning att hyra penslar, färg och palett och i impressionisternas efterföljd måla av stadens slott. Den aktiviteten är annars en av sommarens begivenheter för tillresande.
Många av biennalbesökarna infann sig i går förmiddag i stället till ett samtal om teater och gestaltterapi. Särskilt mycket terapi blev det nu inte. Snarare ett av de allra bästa programmen sedan begynnelsen om hur teater kommer till, om regissörens arbete med att bygga upp en föreställning, om friheten att våga pröva nya vägar. Men också om skådespelarens andel i processen för att hitta rätt i rollgestaltningen och inte minst om de blockeringar och det motstånd som står i vägen under resans gång. Alltsammans problem som tangerats och berörts vid åtskilliga seminarier tidigare. Men frågan är om man så fokuserat uppehållit sig vid det skapande som kännetecknar teaterarbetet förut.
Att Suzanne Osten, nestorn både vid årets biennal och i svenskt teaterliv överlag, hade åtskilligt att tillföra, var kanske vad man kunde vänta sig. Hon har som ingen annan hållit skapandets fana högt under många år. Att hon hela tiden utgått från barnteatern är inte oväsentligt i sammanhanget. Hennes insikter i olika psykologiska skolbildningars teorier är betydande, från inledningsåren på Unga Klara då hon prövade olika freudianska dialekter till senare års mera eklektiska infallsvinklar. Ändå betonade hon vikten av att inte blanda samman det terapeutiska arbetet med alla de uppgifter som är en regissörs lott under vägen till den färdiga föreställningen.
I detta fick hon medhåll av regissören Kia Berglund, verksam vid Teater Giljotin. Kia Berglund är utbildad gestaltterapeut och ser sina kunskaper därvidlag som ett verktyg. Syftet är att åstadkomma så stor mångfald som möjligt. Andreas Boonstra från Momentteatern i Gubbängen ville för sin del behålla alla neuroser och försvarsmekanismer som aktualiserades hos skådespelarna och i stället använda dessa psykologiska faktorer i teaterarbetet. Suzanne Osten höll med: "Leve försvaret!" blev hennes ståndpunkt i frågan.
Den som kom att vidga debatten allra mest var dock samtalsledaren och kritikern Lars Ring. Han ansåg att teatern i det pågående paradigmskiftet övertagit kyrkans gamla roll som diskussionsforum för de stora livsfrågorna. Ingen fann anledning att säga emot. Kanske är det så och då får alla gamla samfund se upp. Niceum och alla de andra milstolparna har blivit historia. Teaterbiennalen är det nya kyrkomötet!