Teaterbiennal med scenrummet i centrum
I FRILÄGE. Vid tidigare biennaler har det stått och vägt mellan föreställningar och seminarier. I Örebro låg tyngdpunkten på det rika utbudet av ny svensk dramatik.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Umeå förra gången stod genusfrågorna i förgrunden. Det ena seminariet var det andra likt och enigheten varje gång ansenlig. Samma sorts engagemang har knappast präglat dagarna i Örebro. Ingen kan påstå annat än att svensk teater utvecklats sedan senast. Vi som varit med och följt biennalerna från första stund har varit med om en del sådana förändringar genom åren.
Vill man hitta en kärnfråga som karaktäriserat hela Teaterbiennalen i Örebro kunde det vara uppmärksamheten kring vad som händer på scenen. Och för seminariernas vidkommande den bara i undantagsfall förutsägbara kreativa processen från text till färdig föreställning. Med söndagens program om dramatikernas villkor, även vad som händer innan inräknat. De ögonblick då idéer föds, repliker kommer till eller situationer uppstår vilka sedan utvecklas i en scenisk gestaltning.
Sådana frågor har även beretts utrymme i de dagliga föreställningssamtalen. Kanske framför allt tack vare nyordningen i år med en oppositionskritiker, som haft till uppgift att granska de kriterier efter vilka juryn gjort sitt urval. Vid dessa tillfällen blev respektive inbjuden uppsättning vägd, mätt, nagelfaren och granskad mera ingående än vad den mest genomarbetade recension i en dagstidning förmår. Sådant behövs när det gäller teater, som ju inte bara är en till scenen överflyttad litterär text. Utan så mycket mera med allt från ljus och ljud till scenografi, regissörens speciella tolkning och skådespelarnas individuella insatser.
I ett seminarium om förhållandet mellan teatern och texten berättade koreografen och regissören Birgitta Egerbladh om hur hennes iscensättningar alltid utgår från henne själv och börjar från kroppen. Sedan växer det hon vill berätta fram i nära samarbete med övriga medverkande. Pontus Stenshäll, regissör och skådespelare vid Momentteatern i Gubbängen, går till väga på en mera traditionellt vis, när texten bestämmer var man börjar. Och det är därifrån man fortsätter i sökandet efter en egen puls för föreställningen. Att texten därigenom kan komma i kläm, bekom dock regissören inte särskilt mycket. Ett exempel var när hans teater satte upp Strindbergs Dödsdansen och tog bort gestalten Kurt och ersatte rollen med en sko.
Riktigt problematiskt blir ett sådant tillvägagångssätt när det drabbar en nutida, levande dramatiker. Söndagssymposiet om dramatikerna gav fenomenet stor uppmärksamhet. Det finns många som vill förverkliga sig själva genom våra texter, hävdade dramatikern Ingegerd Monthan, med en diger samling pjäser på meritlistan. En annan fråga som också lyftes fram var teatrarnas i dag vanliga beställningar av nya pjäser som de kan ha urpremiär på. Men sedan är det kört, menade Ingegerd Monthan. Det har uppstått ett köp slit och släng-tänkande när det handlar om dramatexter. Man följer bara musikbranschens sätt att fungera, påpekade en publikröst. Det är mode och ungt som gäller. Med tanke på hur snabbt trender växlar borde det i så fall vara andra ideal som styr, när det blir dags för nästa Teaterbiennal.