Teateråret 2011 - flyktigt och farligt

2011 var året då det blev livsfarligt att stå på scen.

Det är självfallet ovärdigt ett öppet demokratiskt samhälle att skådespelare blir mordhotade endast för att de utövar sin konst. Men det var faktiskt vad som hände när Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp satte upp Valerie Solanas (visserligen allt annat än okontroversiella) Scum-manifest. En våldsam uppgörelse med patriarkatet som genererade såväl dödshot som en av årets stora kulturdebatter.

Säga vad man vill om Solanas mansfientliga manifest. Turteaterns uppsättning är i vilket fall som helst ett gott exempel på vad teater kan, men kanske alltför sällan förmår, att vara: ett öppet och utmanande forum för brännande och aktuella samtidsfrågor. Som sådant är teatern, med sin totala närvaro i nuet, oöverträffad.

Som samtidskommentator äger teatern, med sin relativt snabba produktionshastighet, en stor fördel gentemot den betydligt mer trögproducerade filmen och litteraturen.

Turteaterns uppsättning visar också på den oerhört viktiga roll som de fria teatergrupperna spelar. Deras funktion som vägröjare och impulsgivare åt de etablerade teaterhusen är oumbärlig. Några av årets mest minnesvärda föreställningar gjordes också på Stockholms fria scener: Martina Montelius Thords värld på Teater Galeasen, Skulle du vilja se den här föreställningen? på Teater Tribunalen, Hanoch Levins Jobs lidanden på Judiska teatern.

De flesta av de fria grupperna arbetar dock inom knappa ekonomiska ramar och med en invecklad anslagsbyråkrati. I januari väckte Stockholms kulturförvaltning mångas vrede när de genom ett så kallat omställningsbidrag i praktiken beslutade att avveckla Fria Teatern, en av Stockholms mest anrika fria teatergrupper, som 2011 dessutom gjorde en lysande uppsättning av Lars Noréns Ren.

I skrivande stund beslutar Stockholms kulturförvaltning om ytterligare ett omställningsbidrag för Fria Teatern. Kulturpolitiken tycks bli alltmer kulturfientlig.

Om det inte vore för de fria grupperna skulle också i stort sett hela utbudet av barn- och ungdomsteater försvinna. Detta gäller inte minst Uppsala. Men även här är det knapert för de fria grupperna. I en undersökning som UNT lät göra tidigare i år visade det sig att bidragen till de fria grupperna i Uppsala är betydligt lägre än i kommuner av motsvarande storlek.

Men även institutionerna drabbas av nedskärningar. På grund av att bidragen inte skrivits upp i samma takt som löner och andra kostnader ökat tvingades den i år 60-årsjubilerande Uppsala stadsteater säga upp fjorton anställda ur den administrativa och tekniska personalen. Kulturstaden Uppsala är en formulering som börjar klinga alltmer falskt.

Men trots de ansträngda villkoren produceras det alltjämt teater av hög konstnärlig kvalitet. Några uppenbara trender är dock svårt att urskilja ur årets repertoar. Men monologen har varit ovanligt populär i år (Gertrude Stein, Maria Callas, Ett år av magiskt tänkande, Gregorius). Kanske kan man också se en fortsättning på trenden att göra kända romaner i scenversioner (Bröderna Karamazov, Huset vid Flon, Låt den rätte komma in, Gregorius, Utrensning). Själv såg jag en föreställning med stora visuella kvaliteter men som i sin vilja att provocera ofta förvandlades till tom gestik.

Så vad kommer jag att minnas av teateråret 2011? Förmodligen alldeles för lite. Teatern är med sin flyktighet den konstform mot vilken tiden agerar allra grymmast. Man glömmer, helt enkelt. I den under året utgivna boken Ibsens kvinnor skriver professor Jacqueline Martin: ”Det som utmärker en minnesvärd föreställning är de bilder som frammanas av bra skådespeleri.” Det är nog sant. För det är de enskilda skådespelarprestationerna som främst satt sig i mitt minne: Ingela Olssons nakna sorg i Ett år av magiskt tänkande, Elisabeth Wernesjös mirakulösa tolkning av Oskar i Låt den rätte komma in, Magnus Kreppers och Michael Jonssons verbala jazzimprovisationer i Eirik Stubøs mästerliga uppsättning av Noréns Stillheten.

I slutänden är det ju där den sanna teatermagin ligger; i mötet mellan skådespelare och publik, i de där sällsynta ögonblicken då, i ett förtätat undflyende nu, verklig kontakt uppstår.