Teater och kultur i stöpsleven

I FRILÄGE. "Det är inte bara teatern utan hela kulturlivet som i dag ligger i stöpsleven. Och jag tror att vi skall ha måttliga förväntningar på kulturutredningen i februari", skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Bo-Ingvar Kollberg

Bo-Ingvar Kollberg

Foto:

Kultur och Nöje2008-12-31 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det blir en bit över ett 30-tal olika uppsättningar, som infinner sig vid ett försök att sammanfatta teateråret 2008 från Uppsalas och Stockholms horisont. Samtidigt visar nödvändigheten av att göra ett urval på de villkor som bestämmer en kulturchefs vardag. Allting går inte att uppmärksamma. Det är åtskilligt som måste lämnas därhän. Kulturredaktionen har ett dagligt uppslag över två sidor för granskning och kritik. Det är heller inte bara teater som ingår i kulturredaktionens bevakningsområde. De båda kultursidorna skall dessutom rymma allt från böcker och bildkonst till musik, dans, opera, opinionsmaterial, och de krönikor som ibland heter Sjunde dagen eller i friläge. Det är dessutom här som vi rapporterar från olika evenemang utanför Sveriges gränser. Under 2008 var det bland annat bokmässorna, först i Leipzig i mars och sedan i Frankfurt am Main sent i oktober. Det svenska språkområdet är litet och det är en berikande och i de flesta avseenden bildande upplevelse s, att ta del av de strömningar, den debatt och litteratur och kultur som ett stort grannland har att erbjuda. Detsamma gäller givetvis hela det vitala tyska teaterlivet.

Riktigt lika expansivt kan det av olika skäl inte bli i Sverige. Man kan jämföra med idrotten. Förutsättningarna är något blygsammare. Vårt landslag kommer vid ett VM i fotboll i gynnsamma fall till åttondelsfinalen. Någon gång ett snäpp till. Det är för det mesta likadant med teatern. Även om just Uppsalaborna på sin Stadsteater för närvarande har alla förutsättningar att bli delaktiga i de frontlinjer som gäller i ett större perspektiv. Gästspelet av Societas Raffaello Sanzio med Hey Girl! är ett exempel bland flera. Men också teaterchefen Linus Tunströms egen iscensättning av Tjuven, som tog i bruk de flesta av de uttrycksmedel som en teater har tillgång till. En sådan öppen inställning är en förutsättning för scenkonstens utveckling och förnyelse. Man får ta risken att det blir feltramp, som skedde med Löjtnanten från Inishmore. Till våren väntar först en teaterpjäs om de tragiska Knutbyhändelserna. Sedan har en av världsdramatikens allra största pjäser premiär, Eugene O'Neills Lång dags färd mot natt. Regissör för den uppsättningen är Kia Berglund. Hon har på sin hemmascen Giljotin i Stockholm visat att hon är en av vårt lands förnämsta människotolkare.

Teateråret 2008 i en återblick började på gemytligast tänkbara sätt med slitstarka Arsenik och gamla spetsar på Stockholms stadsteater. Den följdes kort därefter på samma teater av Petra von Kants bittra tårar, en av den gångna säsongens verkliga höjdpunkter. Över lag har Stockholms stadsteater haft initiativet i huvudstadens teaterliv och det visade man med besked också när man satte upp Strindbergs Mäster Olof och därpå Mästaren och Margarita. Från i höstas minns jag särkskilt Den allvarsamma leken och dramat Mordet på Marat av Peter Weiss, bägge hos Stockholms stadsteater. Dramaten fyllde på med Mark Ravenhills Produkten och en dramatisering av Almqvists Drottningens juvelsmycke. Senare har teatern vid Sergels torg ånyo visat sin höga nivå med Tjechovs Tre systrar, Lessings Nathan den vise och för några veckor sedan med premiären på Albees pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf.

Det är inte bara teatern utan hela kulturlivet som i dag ligger i stöpsleven. Och jag tror att vi skall ha måttliga förväntningar på kulturutredningen i februari. Dess möjligheter att påverka i kvalitativ riktning är nog dessvärre begränsade. Så särskilt mycket kan den inte göra åt att utrymmet för den kritiska granskningen och det intellektuella samtalsrummet minskar. Andra faktorer styr när den diskussion som ger fördjupning, analys och bakgrund är på väg att förlora terräng. Sådant får heller inte plats i bloggarsamhälets alltmer uppdrivna och uppsplittrande tempo. Bloggandet befinner sig i framkanten som pådrivare i fragmentariseringen. Kulturen får en svagare röst. Den ofta låga och torftiga debattnivån och det många gånger outvecklade språket är heller inte särskilt inbjudande. I televisionens barndom var den kritiska uppmärksamheten av det nya mediet intensiv från tidningarna sida. När får vi en motsvarande bloggkritik? 2009 blir ett på flera sätt intressant år för kulturen.