I år firar den svenska dövrörelsen 150 år. Som en del i firandet turnerar Riksteaterns dövensemble, Tyst teater, i hela landet med föreställningen "Parismiddagen". Det är en helt nyskriven pjäs av Jenny Schöldt, som själv är döv. Därför har han svarat på intervjufrågor per mejl.
– Pjäsen handlar om den svenska dövrörelsens 150-åriga historia berättad som en anekdotisk middags-dialog, skriver hon.
Hur kom du på idén att skriva pjäsen?
– Tyst Teater utlyste en sorts författaraudition, och hade titeln klar. Mitt synopsis valdes ut. Jag föreställde mig en vindlande, brusande och rolig dialog mellan två tider och två personer, berättad på berättandets språk: teckenspråk .
Antar att skådespelarna i föreställningen kommunicerar med teckenspråk. Hur ser dialogen ut i ditt manus?
– Att skriva "på teckenspråk" hade dödat det personliga uttrycket, så jag har skrivit på svenska för att lämna plats för tolkningar. Undviker till exempel svenska idiomer och uttryck. Det är som ett tänkt teckenspråk.
Kan både hörande och döva se föreställningen och förstå handlingen?
– Den är ju skriven till och för döva och refererar till historiska milstolpar som döva känner till. Men skådespelarna berättar om dem på ett annorlunda vis, som jag hoppas och tror att hörande kan ta till sig. Det är en humoristisk, könlös och tidlös pjäs och sådana går hem hos alla, inte bara hos en exklusiv elit. Jag har förstått av mina hörande bekanta och familjemedlemmar att de roats och fått ut mycket av den.
Vem är du, vilken bakgrund har du?
– Jag är 39 år, bor i en stuga utanför Simrishamn med min döva prickiga hund, jobbar på ett HVB-hem och har arbetat som vårdare, lärare, fritidsledare och caféassistent. Gick Lund universitets författarskola för ett par år sedan och vill en dag få något utgivet. Jag skriver poesi och läser mycket.
Själva titeln "Parismiddagen" syftar till de banketter som arrangerades i Paris under teckenspråkets guldålder på 1800-talet. Döva åt middagar där de höll tal till teckenspråkets ära och då hyllade den gränslösa gemenskapen mellan döva. Genom att få lyssna på en middagskonversation i en 1800-talssalong i föreställningen får publiken alltså följa med på en resa i tid och rum i de dövas historia.
De två personerna som träffas på middagen spelas av Joakim Hagelin Adeby och Mette Marqvardsen och Debbie Z. Rennie har regisserat.
Föreställningen ges på Uppsala stadsteaters lilla scen 11 maj. Sedan drar den vidare till Norrköping, Stockholm och Örebro.