Är det slut med teatern? Antagligen inte, men frågan är ändå befogad. Företeelsen kommer förstås att leva kvar så länge det finns människor – ”Utan teater går det inte” som en av karaktärerna i Anton Tjechovs Måsen så sant säger. Men formerna för det som framförs förändras. Teaterlivet i stort bjuder mer och mer på föreställningar som skjuter tyngdpunkten från det verbala till det fysiska, man blandar.
Därför känns det helt rätt när Teaterunionen meddelade att ”teaterbiennal” förvandlas till ”scenkonstbiennal” för några år sedan. Man vill helt enkelt spegla det som spelas på alla scener runt om i landet. Därmed öppnar det största branschmötet för scenkonst i Sverige upp för nya möten. Det som händer här kommer att sprida ringar på vattnet.
Efter två dagar i Jönköping – vars Smålands Musik & Teater med säte i det nya, makalöst vackra kulturhuset Spira är årets värd för årets scenkonstfestival – tycker jag att man lyckas väl med den gränsöverskridande föresatsen. Det är skillnad på det som visas här jämfört med tidigare teaterbiennaler. Nu finns en större mångfald.
Föreställningen Njutningens ekonomi är till exempel ett uttryck för det. Här är performance en adekvat beskrivning av det som händer på scen. Skådespelarna lär publiken under tre timmar hur man har kul. Det hela liknar mest en workshop. Brechts Den kaukasiska kritcirkeln spelas här i en vild tältversion, moderniserad så till den grad att det blir en tejpcirkel i stället. Här visas också rena dansföreställningar, i en står en mick längst fram på scenen i vilken dansarna inte tillåter varandra att tala.
Pjäsen med det märkliga namnet 5boys.com tillhör kanske en av de föreställningar som skulle kunna kallas vanlig teater. Men den leker oerhört förtjänstfullt med metafiktion. Fem vuxna kvinnor spelar fem lekande småpojkar. Det ger deras lekar en absurd relief. Det blir en pjäs om våld och svordomar som känslomässigt berör.
En intressant förändring med urvalsprocessen till biennalen är att makten över det som ska visas är förflyttad från kritiker till teatrarna själva. Möjligtvis har det skjutit tyngdpunkten från intellektuellt och litterärt till känslomässigt och direkt. I vilket fall som helst är det mer nerv nu, i flera föreställningar.
Jag vill också nämna de internationella gästspelen. Women’s movment från Pakistan berättar starkt om kvinnans utsatta situation i familj, samhälle och religion. Sveriges alla scenskolors slutproduktioner är också här. Hela biennalen samlar ett trettiotal föreställningar och ett åttiotal programpunkter under sex dagar.