John Sjögren: Teater är mer än text + skådespelare

När Teaterunionen bjuder in till sin årliga biennal i Jönköping i maj heter den inte längre Teaterbiennalen, som den gjort i närmare tjugo år, utan Scenkonstbiennalen. Detta namnbyte, från teater till scenkonst, kan möjligen ses som ett sätt att försöka skaka av sig bilden av talteatern, med texten och skådespelaren i centrum, som teaterns främsta form. Hos oss i Norden har den textbaserade teatern, åtminstone de senaste hundrafemtio åren, varit klart dominerande. Inte minst på grund av Strindbergs och Ibsens, och senare Fosses och Noréns, starka ställning. Teater har i första hand framstått som en av skådespelare framförd text.

Detta är givetvis en på tok för snäv definition av vad teater i dag är, och genom historien har varit. Den klassiska teatern har snarare alltid varit en blandning av musik, dans, bildkonst och dramatik. Teatern har också på senare år alltmer kommit att bli det allkonstverk som Wagner en gång drömde om. Tongivande regissörer, som exempelvis Robert Wilson, skapar i sina föreställningar ett slags totalteater där texten endast utgör en, ofta mindre bärande, del. Intermedialitet, där rörliga bilder inkorporeras i föreställningen, har också varit på modet ett tag. Något som Katie Mitchells Fröken Julie, som gästade Sverige häromåret, var ett extremt exempel på – en uppsättning som snarare var en i realtid skapad film än teaterföreställning i traditionell mening. Att i dag tala om scenkonst, i stället för teater, känns med andra ord fullt naturligt.

Med detta i åtanke kan det tyckas underligt att en stark trend på svenska scener just nu är monologen. En form som ju tydligt sätter texten, och skådespelaren, i centrum.  Många av de senaste årens mest uppmärksammade och framgångsrika föreställningar har varit just monologer, som till exempel Anna Pettersons välförtjänt mångprisade Fröken Julie (som för övrigt använde sig av intermedialitet på ett ovanligt lyckat sätt), eller Vasateaterns och senare Dramatens långkörare Doktor Glas, med Krister Henriksson ensam på scen. En föreställning som i mars tas upp igen och som senare i vår även kommer att gästspela i London.

Att monologen blivit ett framgångsrecept för teatrarna kan säkert förklaras på flera olika sätt. En av förklaringarna tror jag har att göra med publikens fascination för det virtuosa, för den imponerande soloprestationen. Vi gillar att häpna inför en konstnärs (gärna en stor stjärnas) yrkesskicklighet. Monologen passar vår individcentrerade samtid. Men anledningen till att teatrarna väljer att gång på gång sätta upp monologer är nog för och främst krasst ekonomisk. Monologen är helt enkelt billig i drift, en teaterform som gjord för ett krisande Europa där kulturbudgetarna blir alltmer slimmade. Och om det ekonomiskt kärva läget tvingar teatrarna att gå bakåt snarare än framåt i den konstnärliga utvecklingen, så finns anledning till oro. För ska scenkonsten, och inte bara den traditionella textteatern, utvecklas och även i fortsättningen vara konstnärligt intressant måste det faktiskt få kosta.