"Tävlingar är ett sätt för kortfilm att nå ut"

- Jag varit programsättare på filmfestivalen i Turin i flera år och har valt ut de filmer som stått ut mest ur vår inhemska produktion sedan millenieskiftet, säger Paolo Manera.
Det är inte så många dokumentärer bland dem eftersom de få som görs är för långa för denna festival. Däremot finns det animerad film och spelfilmer med. Alla filmerna är producerade på oberoende filmbolag och har regissörer som håller på att slå igenom.

Skådespeleriet viktigt
Det finns några gemensamma drag för dessa tre programblock, enligt Paolo Manera.
- Skådespeleriet i spelfilmerna är oerhört viktigt oavsett om det är amatörer eller professionella som agerar.
— Flera av de mycket korta animationerna har överraskat åtminstone mig med sin poesi. Animatörerna arbetar ofta alldeles ensamma — i Italien finns inga animationsverkstäder — och sliter i månader för att få ihop några få minuter film.
— Ingen av filmerna är extremt politisk eller social, det skildras mer indirekt. Flera av filmerna har också surrealistiska drag.
Han understryker att arbetsatmosfären i juryn varit vänskaplig och positiv. Fem personer från olika håll i Europa, med vitt skilda bakgrunder och åldrar har försökt enas om vilken film som gett den mesta upplevelsen.
— Att dela ut ett pris är också att göra en markering eller ett uttalande, säger Paolo Manera.
— Därför är det viktigt att det inte är en dålig kompromiss för någon av oss utan ett beslut som alla fem kan stå för.

Roy Andersson en favorit
Juryn har redan fattat sitt beslut, men först i kväll blir det offentligt vid en prisutdelning på Slottsbiografen.
- Egentligen tycker jag inte alls om tävlingar i konst. Men när det gäller kortfilm så inser jag att just tävlingen öppnar möjligheter för åtminstone vinnaren. Dels blir hans eller hennes film omskriven och känd, dels kan prissumman medverka till att filmaren kan göra en ny film, säger Paolo Manera.
Han har en svensk filmarfavorit vid sidan av Bergman, Sjöström och Stiller. Det är Roy Andersson. Paolo har ordnat flera programblock på europeiska filmfestivaler med denne filmares produktion av både kort och lång film och frågar nyfiket om hur de tagits emot här.
— Man kan ju bara drömma om att den independentproducerade kortfilmen skulle visas på bio i Italien. Deras kommersiella hantering gör det omöjligt. Men det har blivit lite bättre när det gäller tv.
Under efterkrigstiden var film den konstform som var mest spridd bland alla samhällsklasser i Italien. Staten öste ut bidragspengar till filmare och stora och små biografer blomstrade. Alla gick på bio och fick både underhållning och nyheter via mediet på italienska. Det är från den här tiden italiensk films stora filmskapare som bland andra Fellini, Visconti och Rosselini härstammar.
— De var bara toppen av ett isberg. Det fanns massor av filmare av varierande kvalitet och massor av korruption när det gällde de statliga bidragen. På sjuttiotalet kollapsade italiensk filmproduktion. Tv tog över alltmer och filmskapandet blev mer kommersiellt och anpassat till det mediet, berättar Paolo Manera.
Film (och tv) dubbas fortfarande till italienska i Italien.
— Enda sättet att se odubbad film i Italien är på filmklubbar där man måste vara medlem. Förut stördes jag inte av dubbningen av utländsk film, men numera tycker jag att de första minuterna innan jag fångas av filmens handling är ganska jobbiga. Ljudet är så platt, det är precis bara scenens huvudpersoner som pratar och så stämmer inte uttrycken jämt, säger Paolo Manera.

Fotnot: I dag, lördag, visas kortfilmsprogrammen Italien 3 på Grand kl 17.00, Italien 1 på Filmstaden kl 19.00 och Italien 2 på Filmstaden kl 23.00. Vinnarfilmerna visas i kväll, lördag, kl 23.00, samt i morgon, söndag kl 19.00 på Skandia.