Taveleländet vid Uppsala busstation
KRÖNIKA. "Tavlan fylldes av uppgifter om otaliga lokalbussar - bussar som de som åker med dem rimligtvis vet precis var de ska ta", skriver Merete Mazzarella.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första gäller det Uppsala busstation. Att det på grund av ombyggnaden råder kaos i hela centralstationsområdet är en sak för sig - och vi är nog många som undrar om vi över huvud taget ska vara kvar i livet när nya resecentrum står klart - men nu handlar det inte om kaoset utan om tavlan som ger information om avgångstider och hållplatser. En mörk novembereftermiddag hade jag letat mig fram till den över hala gator - den var inte lätt att hitta, men jag var i god tid - och började spana efter vart jag skulle ta vägen för att komma med bussen till Västerås 16:10. Jag stod inte ensam, bredvid mig stod en yngre dam med kryckor och en hel del bagage som också skulle till Västerås och som också hade kommit i god tid eftersom hon hade ett flyg att hinna till. Men vi hade rakt ingen glädje av att ha kommit i god tid för medan tavlan fylldes av uppgifter om otaliga lokalbussar - bussar som de som åker med dem rimligtvis vet precis var de ska ta - fick vi vänta på information om bussen till Västerås 16.10 ända fram till 16.06 och då blev det bråttom förstås - inte minst för damen med kryckorna och bagaget.
(Jo, tack, vi hann båda. Vi hann faktiskt men det var rena turen, hållplatsen låg nämligen nära den där eländiga tavlan.)
Bara några dagar senare stod jag ute på Arlanda Central och skulle köpa biljett till Uppsala. Där var köer och när jag efter en god stunds köande kom fram till SJ:s försäljningslucka fick jag veta att det var Upptåget som gällde i mitt fall. Fråga mig inte varför, det var personalen inte det bittersta intresserad av att förklara, snarare fick de mig att känna mig skamsen över att jag gått och ställt mig fel.
Ännu mer skamsen kände jag mig när jag efter ytterligare en stunds köande verkligen hade en biljett och inte hade en aning om vad jag skulle göra med den för att ta mig genom spärren. Det visade sig att den skulle dras medan SJ-biljetterna ska visas.
Det intressanta är ju att Sverige i så många andra sammanhang är ett överpedagogiserat samhälle: på tågen får vi veta på vilken sida vi ska stiga av, att vi inte ska lämna något efter oss, att vi ska beakta avståndet mellan vagn och perrong. Men här, på en plats som rimligen flitigt frekventeras av utlänningar, fanns inte tillstymmelse till information. Eller ens servicevilja. Snarast kom jag att tänka på vad en amerikansk dam som var nyinflyttad i Helsingfors förvånat sa: "När man kommer till en ny ort i USA tävlar ens grannar om att hjälpa en till rätta. Men när jag i fastigheten här i Helsingfors för första gången skulle ta ut soppåsen hängde mina grannar i fönstren - inte för att hjälpa mig till rätta utan för att glädja sig över att de visste något jag inte visste."