Tavares fick publiken att dansa
Tunga rytmer, akustiska gitarrer och livsglada låtar fick till slut igång publiken när Stefan Warnqvist såg Sara Tavares spelning på Katalin.
Låtarna har oftast ett starkt fokus på det rytmiska. Trummisen och slagverkaren lägger ett tungt driv i botten runt vilket de akustiska gitarrerna slingrar sig. Musiken är melodisk och suggestiv, med trestämmig körsång som återkommande utsmyckning i refrängerna.
De flesta låtarna är av det längre slaget, och Tavares växlar mellan att sjunga på portugisiska, kreol och engelska. Man behöver dock inte ha djupare språkkunskaper för att förstå hur viktiga texterna är för henne. Hon har en förmåga att förmedla olika stämningar som gör att man fångar känslan i det som uttrycks oavsett om man uppfattar orden eller inte.
Energin och livsglädjen finns närvarande under nästan hela spelningen, men bitvis känns det som om Tavares och hennes musiker använder i stort sett samma formel för sina låtar. Melankolin slår dock till i Guisa, en ballad som börjar med en enkel akustisk gitarr och Tavares lågmälda sång innan basisten och trummisen försiktigt ansluter sig mot slutet. Det är en låt som berör på djupet, liksom Planeta Sukri, en romantisk kärlekssång på kreol som hon sjunger ihop med gitarristen Boy Ge Mendes.
Till en början möts Tavares och hennes fyra musiker med artiga applåder, men hon arbetar hårt för att få alla i publiken att sjunga och dansa med. Ju längre spelningen fortskrider, desto hårdare klappas det och busvisslingarna tilltar i volym. När kvällen börjar närma sig sitt slut är det inte många som fortfarande sitter - de flesta gungar entusiastiskt med mellan borden.
Tavares lyckas vinna åhörarnas hjärtan, men den variation som var påtaglig i början av spelningen fick stryka på foten.
Katalin, fredag 11/5
Så jobbar vi med nyheter