På en innergård längs med S:t Olofsgatan i Uppsala finns en dörr som det står Pärleporten på. Här huserar John Green. Han har studerat konst på Wiks folkhögskola och förutom att tatuera in sina motiv i hud målar och tecknar han på duk och papper. Tatuerat har han gjort i sju år, studion har han haft i fem. Här pryds väggarna med några av hans målningar och teckningar. I inspirations-bokyllan samsas tatuerings- och naturböcker med Rembrandt och andra kända konstnärer. I rummet där tatueringarna kommer till liv täcks taket av hundratals gamla skisser. Det finns en idé bakom det faktum att väggar, och tak, är späckade med motiv och prylar; för vissa kunder innebär ett besök på Pärleporten många långa timmar i tatueringsstolen.
Enligt Nationalencyklopedin är konst en ”kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter”. Utifrån denna definition råder det inga tvivel om att John Green är konstnär. Tatueringens historia är lång; så länge människan har funnits har man tatuerat sig. Men det är en brokig historia med stigmatiseringar och tabun som följeslagare. På internetbaserade diskussionsforum såväl som i debattartiklar och krönikor ventileras vitt skilda uppfattningar om denna typ av kroppssmyckning. Så varför är då tatuerarens konstnärsstatus ifrågasatt och tatueringen som konstverk omdebatterat? Själv tror John Green att det främst beror på två saker; dels gamla fördomar om vilka det är som har tatueringar, dels tatuerare som utelämnar den konstnärliga processen och helt enkelt kopierar befintliga motiv från papper till hud. På otaliga hemsidor kan man ladda ner färdiga motiv som det bara ska vara att skriva ut och ge till sin tatuerare. Bara för att tatuering är en konstform betyder det inte att alla tatuerare är konstnärer.
John Green försöker hämta inspiration från allt annat än färdiga tatueringar, därav det varierade innehållet i inspirations-bokyllan.
– Inget av motiven jag gör tatuerar jag mer än en gång. Om man vill göra en tatuering för att på något sätt vara unik så gäller det att man faktiskt väljer ett unikt motiv, säger han.
Alltmedan vissa tatuerare finner en stolthet i att kunna utföra alla de tatueringar som kunderna önskar har andra i branschen en tatueringsstil som specialitet. John Green säger själv att han är kräsen med vad han tar sig an för jobb. Det händer ofta att det kommer personer till Pärleporten med ett tatueringsönskemål som John tackar nej till – istället ber han kunden att vända sig någon annanstans.
– Jag är inte särskilt bra på till exempel traditionella asiatiska motiv, just för att det inte är den stilen jag brukar göra, säger han. Om då någon kommer in och vill ha ett sådant, så gör jag ju kunden en tjänst om jag tipsar om någon som gör det bättre än vad jag skulle göra.
Tatueringar är populärt och salongerna så många att det finns utrymme för att nischa sig. Själv arbetar John Green till exempel bara med färgtatueringar, främst för att black and grey’s (svartvita tatueringar, red anm) känns begränsande. Men någon hierarki där vissa stilar ses som finare tycker han inte finns. Snarare är det utförande och skicklighet inom den egna tatueringsstilen som lovordas, vilken den än må vara.
– Det är absolut inget fel med att göra en enkel text eller en tribal (mönstertatuering, vanligtvis med tjocka svarta linjer, red. anm.), även om inte jag gör det, säger han. Bara tatueraren gör något bra, något eget av motivet.
En bra tatuering bestäms alltså inte enbart av motiv och stil, utan av den enskilde tatuerarens hantverksskicklighet och nyskapande förmåga. Men det handlar även om rätt tatuering på rätt kropp.
– Alla ska kanske inte ha en jättestor färgtatuering, säger John Green. Men de flesta är också medvetna om vad de kan bära upp.
Precis som inom mer erkända konstformer finns det en uppsjö av tatueringsstilar och hela tiden dyker nya strömningar upp.
– Allt som går att teckna och måla på papper går också att sätta på huden, bortsett från vissa fysiska begränsningar som utrymme, säger han.
Till skillnad från andra konstnärer springer tatuerarens konstverk ifrån honom eller henne när de är färdiga. Vissa kunder vill John Green inte släppa i väg. Det följer en ambivalent känsla med att arbeta med ett motiv i timmar och sedan lämna ifrån sig det.
– Av den anledningen är det också viktigt vem man tatuerar. Det är inte bara kunden som väljer mig, till viss del väljer jag honom eller henne också, säger han. Jag vill inte göra något som ser dåligt ut för tatueringen bär mitt namn även om jag inte signerar den.
Tatueringar beskrivs ofta som permanenta och som motiv som förevigas. Omslaget till boken Tatueringar: konst på hud pryds av orden ”Skönhet går över. En tatuering är för alltid”. Och visst, en tatuering sitter (förhoppningsvis) på den egna kroppen tills den dag man dör. Men i jämförelse med andra konstformer är tatueringen den kanske mest förgängliga. En människas livstid är inte särskild lång och John Greens konstverk kommer inte att existera för alltid. Om inte alltför många år finns de tatueringar han gjort inte kvar men det betyder inte att en tatuerare inte lämnar efter sig ett konstnärligt arv, framför allt inte när man som John Green gör annan konst än den som smyckar människors kroppar. Just nu medverkar han till exempel i en konstutställning på Space Gallery i San Fransisco tillsammans med andra tatueringskonstnärer.
– Jag får ju hoppas att det jag gör lever kvar på andra sätt, säger han. Dels i form av mina skisser och målningar och dels genom den påverkan som en tatuering av ett motiv på en människa kan innebära.
Konst eller ej? John Green, här i sin studio förstår att bilden av tatueraren som konstnär är omdiskuterad. Att tatuering är en konstform är klart säger han, men det gör inte alla tatuerare till konstnärer.