Tätt mellan dödsfallen

Michael Davis hakar på trenden att göra film som mest påminner om serietidningar - eller grafiska romaner som de ska kallas nu för tiden. Mest liknar Shoot 'em up ett nöjesfält med fullt ös. Och Davis behöver inte ta igen på gungorna vad han förlorar på karusellerna för här utnyttjas allt till max. Ta inledningsscenen där hjälten, kallad Mr Smith enligt spänningsfilmernas kodex, förlöser en kvinna samtidigt som han försvarar sig och skjuter ihjäl minst ett tjog slemma skurkar. Det görs också på svårast möjliga sätt medan actionscenerna haglar lika tätt som de hastiga dödsfallen.

Det är snyggt, skickligt och roligt gjort. Mr Smith slänger förstås fyndiga kommentarer omkring sig hela tiden. Han är hård på ytan men visar sig vara en mjukis därunder. Hjältinnan blandar begreppen mamman-horan bokstavligt. Båda huvudrollerna lyckas hjälpligt hålla sig på rätt sida om det politiskt korrekta.
Det är förstås inget som Michael Davis bryr sig särskilt mycket om. Han berättar en häftig saga om det godas kamp mot det onda. Intrigen är också intelligent och fyndig. Hade han bara gjort sig av med lika många "darlingar" som döda skurkar så hade filmen blivit än bättre. Nu tas en del om några gånger för mycket.

Filmen lever dock mycket på Clive Owen i huvudrollen. Hans pojkaktiga charm förlåter mycket när han som en Snurre Sprätt äter morötter mest hela tiden, för synens skull säger han. Men efter den här filmen kommer nog det oranga vapnet att licensbeläggas.
Paul Giamatti är rolig bovledare och hjälper till att lyfta filmen. Jag önskar att Davis hade kunnat skriva in en sådan roll år Monica Bellucci också. Som vanligt får hon nöja sig med att mest vara vacker och sexig.

Tätt mellan dödsfallen

Mest liknar Shoot 'em up ett nöjesfält med fullt ös. Och Davis behöver inte ta igen på gungorna vad han förlorar på karusellerna för här utnyttjas allt till max. Men mest lever ändå filmen på en charmig Clive Owen i huvudrollen, tycker Björn G Stenberg.