Tätt inpå politiken

Som från ingenstans är italiensk politik uppe på den europeiska filmagendan. För inte så länge sedan hade den svenska dokumentären om Silvio Berlusconis Italien premiär, nu kommer filmen om den inflytelserike kristdemokraten Giulio Andreotti till Uppsala. Där Videocracy ger en skrämmande inblick i hur Berlusconi genom sitt medieimperium formar italienarnas självbild ända in i deras önskningar är Il divo en tät spelfilmstolkning av en politiker som "fått skulden för allt som hänt i Italien, förutom de puniska krigen."

När Il divo tonar ut i en siciliansk rättssal där Andreotti 1999 ställs inför rätta för maffiasamröre har Berlusconi redan avverkat sin första period som premiärminister. Andreottis ledde för sin del sju regeringar och fick ta emot de flesta öknamn, inklusive Belsebub och Mörkrets herre.

Hans inre krets ståtade med smeknamn som Citronen, Hans excellens eller Hajen - man förstår att Sorrentino fallit för frestelsen att introducera dem som gangstrar, i slowmotion och med musik som ekar spagettiwestern. I centrum står Toni Servillo som Andreotti, med Bruno Ganzliknande närvaro, stel i kroppen men med Andreottis framåtlutande öron och kutande rygg omvandlad till hopkrupen vaksamhet. Servillo är magnetisk och levererar oneliners med snustorrt lugn (svaret på frågan varför han låter vissa skumma personer hållas i den inre kretsen: "Träd behöver gödsel för att växa").

Kameran smyger kattlikt, stannar upp lite bakom en stolsrygg för att sedan glida lite närmare i det halvdunkel som Andreotti mer eller mindre ständigt omges av. Sorrentino har valt att arbeta med en selektiv, inte särskilt realistisk men effektfull ljussättning med mycket svärta där ansikten, händer, en profil eller bara blänket i en panna framträder. Det är "chiaroscuro"-måleri med en dubbel botten, uppenbarligen en syftning på spelet mellan det goda politikern arbetar för och det onda han måste använda sig av.

Il divo är bitvis smått obegriplig i detaljerna, full av namn som en rysk roman och av intriger som en maffiafilm, men också rolig och rörande i porträttet av den gamle mannen som kapslat in sig i ett närmast skottsäkert skal och bara visar någon antydan om känsloliv i en tillknäppt tillgivenhet till hustrun.

Tätt inpå politiken

Il divo är en tät spelfilmstolkning av den skuldbelagda italienska politikern Giulio Andreotti, anser Mårten Markne.