Tätt drama

Hon har ytterst lite liv utanför bevakningsföretagets kontrollrum, går på bröllop men står bredvid och betraktar, tar emellanåt en snabbis i framsätet på en väns bil.
Den alienerade Jackie som betraktar världen genom tv-monitorer - det låter som en kliché i ett manus från en debuterande regissör. Det är just vad hon är, med den skillnaden att Andrea Arnold inte är vilken debuterande regissör som helst.

Hennes film är först ut i en trio filmer av olika regissörer, som har en gemensam uppsättning rollfigurer, som alla ska utspelas i Skottland men i övrigt inte behöver ha några beröringspunkter. Jackie kan i nästa film vara förskollärare eller skymta förbi på en buss.
Konceptet är naturligtvis danskt, med skotsk inblandning, och kallas Advance party. Arnold har lyft sin film till en nivå högt över konceptet, i ett kongenialt samarbete mellan berättelse och bildspråk. Hon filmar ryggar och nackar, söker inte det psykologiserande. Skärpedjupet är litet, bara en sak är synligt åt gången på samma sätt som Jackies tv-monitorer alltid missar någon del av den verklighet de ska bevaka.

Red road är två timmar extremt väl valda bilder. Den är också två timmar tätt drama. När Jackies kameror en dag råkar fånga ansiktet på en man från hennes förflutna börjar en berättelse med nerverna på ytan. Hon zoomar in honom, nöjer sig snart inte med det utan söker upp honom, förföljer honom bland skräpet på den slummiga Red road, med en vass glasskärva beredd i fickan. Vilken roll han haft i hennes liv antyds av hennes trasiga relationer till andra, men förklaras inte förrän i slutet.
Kate Dickie och Tony Curran i dramats centrum spelar nedtonat men med total närvaro.

Tätt drama

På sina tv-skärmar följer Jackie en sjuk hunds sista dagar, tjuvkikar på en städerskas flirt med dammsugarreparatören och håller koll på öde parkeringar.