Tät konspirationsthriller

En rånare skjuts ihjäl i en gränd samtidigt som kongressledamot Stephen Collins' (Ben Affleck) huvudresearcher i ett kongressförhör mördas. PointCorp, det FRA-liknande signalspaningsföretag som utfrågas i kongressförhöret, visar sig ha anställt före detta soldater i rollen som lönnmördare för att "ta hand om" personer som står i vägen för företagets intressen. Den luttrade Washington Globe-journalisten Cal McAffrey (Russel Crowe) ser ett samband mellan dessa händelser och börjar nysta i ett fall som blir alltmer farligt och invecklat. Det blir inte enklare av att McAffrey är nära vän med Collins.

Macdonald har förmågan att fånga åskådaren och dramaturgin är här lika väl genomförd som i två av regissörens tidigare succéer: Touching the Void (2003) och The Last King of Scotland (2006). Skådespelarensemblen gör överlag ett stabilt jobb även om Russel Crowes buffliga stil förstör en del passager. Till och med Ben Affleck, som annars brukar förstöra det mesta han rör vid, är här dräglig.

State of Play bygger på en brittisk miniserie från 2003 och bär många drag av Pelikanfallet (1993) men är faktiskt också besläktad med Män som hatar kvinnor. Ett journalistpar inte helt olikt Blomkvist/Salander börjar gräva i ett fall som utvecklas till en riktig pusseldeckare. Till skillnad mot den svenska filmen riktas spetsen i State of Play, som så ofta i amerikanska konspirationsthrillers, mot statens inblandning i smutsiga affärer. Dock delas även många andra kängor ut. Liksom i Stieg Larssons roman är polisen ineffektiv och kriminalarbetet sköts av journalister. Samtidigt kritiseras journalistikens förslappning med oseriöst bloggande, skvallerpress och usel källhantering.
State of Play är en tät thriller med oväntade vändningar. Gränsen mellan privat- och arbetsliv problematiseras. Onödigheter såsom de obligatoriska sexscener som annars verkar vara en sjuka i liknande berättelser utelämnas och fokus vilar på kärnhistorien.

Filmen håller inte samma klass som exempelvis Infernal Affairs (2002), Syriana (2005), Rendition (2007) och Lions for Lambs (2007). Figurerna är stereotypa och filmen saknar en del av originalseriens finesser på detaljnivå. Sedan kan man också fråga sig hur fräsch den exklusiva hyllningen av papperstidningen är. Jag har svårt att tänka mig att någon tidning skulle hålla på PointCorp-scoopet exklusivt för sin pappersupplaga. Häri ligger emellertid en varning som bör tas på största allvar: den dagen papperstidningen utplånas är demokratin i sin kanske djupaste kris.

Tät konspirationsthriller

State of Play är en tät thriller med några oväntade vändningar och som bär en del spår av Män som hatar kvinnor, skriver Hanif Sabzevari.