Taslima Nasrin: "Jag har alltid längtat hem"

- Det är svårt att hålla vänskaper levande, när man hela tiden tvingas byta vistelseort, säger Taslima Nasrin till UNT när vi möts en av dessa varma försommarkvällar.
Att den bangladeshiska författaren har bott i Sverige i flera perioder sedan hon tilldelades Tucholskystipendiet av Svenska Pen 1994, är ingen hemlighet. Inte heller att hon sedan ett decennium reser med svenskt pass.
Däremot kommer inga detaljerade uppgifter att ges om hur och när hon väljer att utnyttja sin möjlighet att som Uppsalas första fristadsstipendiat bo och skriva någonstans inom Uppsala kommun.

När du läser detta är hon åter utomlands för att föreläsa. Men hon gick med på att träffa UNT:s reporter hemma hos riksdagsledamoten Cecilia Wikström, kontaktperson och vän, kvällen före resan.
Det är ingen vanlig intervju. Taslima Nasrin vill helst inte prata om det som världen redan känner till: hur hon av politiskt-religiösa skäl åter tvingats bort från sitt hemland.
Vi pratar om vänskap, skrivande och resande i stället.
Eftersom Taslima Nasrin har vistats sammantaget flera år i Sverige, har hon hunnit träffa många svenska författare och knutit vänskapsförbindelser.
- Men jag har nog inte varit så bra på att underhålla vänskaperna i Sverige under de perioder jag har bott i andra länder. Det har varit svårt att sköta kontakterna, säger hon.

Bland annat har hon bott i Tyskland, Frankrike och USA mellan årslånga perioder i Sverige.
- Jag lever i exil. Det är som att stå vid en busshållplats och vänta på att bussen hem skall komma, säger hon.
Hon längtar hem, till sin kontinent, till Indien, sin miljö med allt vad den innebär av ljud, smaker och dofter.
- Jag har inte känt mig tillhörig i något samhälle, har längtat hem hela tiden. Men nu börjar jag lära mig och förstå att det är i vänskapen man är hemma, i kärleken. Sekularister, humanister, feminister och aktivister för mänskliga rättigheter är mina vänner. Och kanske är jag hemma där mina vänner finns.

Taslima Nasrin har fått många stipendier och priser - häromveckan Simone de Beauvoirpriset i Frankrike, med stor uppmärksamhet bland annat i Le Monde. Hon är en produktiv författare med 32 böcker i bagaget. Diktsamlingar, romaner och essäsamlingar har hon skrivit.
Det tänker hon fortsätta med. Och hon tänker hålla sig till ämnet, det som hon upptäckte redan när hon skrev dikter som 13-14-åring:
- Jag har alltid skrivit om kvinnor, kvinnors rätt till mänskliga rättigheter. Poesin var ett sätt att uttrycka mig själv, det jag upplevt och det jag tänkte. Först var det mina skolkamrater som läste dikterna. Men väldigt tidigt blev jag publicerad i lokala tidningar.

Redan som 17-åring i Bangladesh gav hon ut en liten, lokal litterär tidskrift, där unga, men vuxna, radikala poeter gärna publicerade sig.
- Det var på 1970-talet. Det mesta som skrevs var rebelliskt och mot etablissemanget.
Poesirörelsen, med stenciltidskrifter och andra alternativ till de stora förlagens utgivning, var verkligen en rörelse runt hela världen. Som Taslima Nasrins poetkolleger publicerade sig, gjorde också de svenska poeterna.
Efter studenten läste Taslima Nasrin medicin och arbetade samtidigt med sin litteraturtidskrift, förutom under examensåret, då studierna var för krävande.
1986 gavs hennes första diktsamling ut. Den fick goda recensioner och sålde mycket bra. Uppmärksamheten kring den ledde till att on fick uppdrag som krönikör för flera tidningar. Taslima Nasrin blev en offentlig person.
- Det var trots allt ingen som skrev så öppet om mänskliga rättigheter och kvinnor då, utom jag. Reaktionerna blev häftiga. Jag fick uppleva både extrem kärlek och extremt hat från dem som läste det jag skrev.

Som läkare arbetade hon bara några år. Största delen av sitt vuxna liv har hon varit yrkesmässig författare.
- Jag skriver alltid. Jag brukar inte ha svårt att skriva oavsett var jag befinner mig. Men det händer någon gång att jag blir blockerad av allt det som inträffar runt mig. Nu har jag känt mig hemlös och upplevt vissa skrivsvårigheter ett tag. Fast jag skrev poesi i januari, februari och mars, innan jag lämnade Indien, säger Taslima Nasrin.
I våras kom också en ny diktsamling, skriven på bengali, som alla hennes böcker, och översatt till franska: Från mitt fängelse (De ma Prison).
Det finns alltid ett skäl för henne att skriva just det hon skriver, säger hon. Hon skulle aldrig skriva enbart för skrivandets skull, för att roa eller skriva något vackert.
- Det mesta jag skriver är hämtat ur mina, familjens och vännernas erfarenheter. Jag har ju bland annat skrivit min självbiografi i hittills sju delar?
Två av delarna finns på engelska på hennes hemsida (www.taslimanasrin.se).
- Det jag skriver måste kännas meningsfullt. Samhället förändras hela tiden. Och vi författare kan påverka samhället och utvecklingen. Därför är författare nödvändiga. Och yttrandefriheten är så oerhört viktig, säger Taslima Nasrin.

Hon har varit mycket återhållsam hela kvällen, nästan dämpad. Men nu rätar hon på sig i den blommiga soffan, ser mig i ögonen och säger med eftertryck, för att hon vill att jag skall skriva det hon säger; att hon är mycket tacksam mot Uppsala kommun som ger henne och andra hotade författare den här möjligheten att få arbeta i lugn och ro.
- Att få vistas en period i ett demokratiskt västerland som håller yttrandefriheten högt, är en fantastisk möjlighet.
Innan vi skiljs åt frågar jag om hon tänker föreläsa i Uppsala.
- Det kan jag mycket väl tänka mig. Men helst bakom lyckta dörrar, för min säkerhets skull. Jag var gästföreläsare vid Harvard ett år. Då höll jag offentliga föreläsningar. Men situationen är tyvärr annorlunda nu.
- Framför allt hoppas jag att jag ska känna att jag har trygghet som fristadsförfattare så att jag kan skriva i lugn och ro.

Taslima Nasrin: "Jag har alltid längtat hem"

Den hotade bangladeshiska författaren Taslima Nasrin har fått en fristad i Uppsala kommun. I en exklusiv intervju med UNT berättar hon vad exilen betytt för hennes författarskap.