Tarantino-Nazismen: 1-0

Efter filmer som Flammen og citronen, Motstånd och Max Manus är det nu våldkungen Tarantinos tur att ge sin version av kampen mot nazismen, eller rättare sagt, hur kampen kunde ha sett ut och slutat. Inglourious Basterds handlar om hur åtta judiska, amerikanska soldater åker till Europa i syfte att utrota nazismen och döda dess ledare. Filmen innehåller även en historia om en ung, judisk kvinna som lyckas undkomma nazisternas jakt och bli föreståndare för en biograf i Paris. Som så ofta i sina tidigare verk har regissören här skapat en smart, urstark och orädd kvinnlig hjältinna som lyckas lura hela nazistetablissemanget.

Tarantino är ingen känd pacifist. Han är hämndens regissör. Det gör dock inte Inglourious Basterds till Tarantinos bästa verk. Som helhet är den en bit ifrån Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill-filmerna och Death Proof. Regissörens genuina förmåga att berätta en historia har hamnat i skymundan.
Detaljerna och bildspråket är tamare än vad vi är vana vid. Men fastän Tarantinos manus, här och tidigare, oftast lämnar åskådaren med en känsla av tomhet och en yta utan djup, är Inglourious Basterds rätt spännande som idé. I sin fiktiva faktaförvrängning av nazismens undergång skapar Tarantino en fantastisk bild av vad filmmediet egentligen handlar om, nämligen en konkretisering av fantasins möjligheter. I en elegant drift med alla filmer som "bygger på sanna historier" gör Tarantino upp med Förintelsen på sitt eget sätt. Utförandet blir inte sämre av en Brad Pitt i högform och Christoph Waltz's helt makalösa gestaltning av den komiskt otäcke Hans Landa.

Se Inglourious Basterds, inte för att den är ett mästerverk, utan för att det är så oerhört befriande att se nazismen och Hitler utplånas en gång för alla. För så är det. I Tarantinos värld är det fakta. Sedan kan pedanter skrika sig hesa över filmens historieförfalskning och Tarantinos till synes banala, inkorrekta och brutala sätt att lösa ett så känsligt problem.
I den pampiga huvudscenen får alla de judar som brändes i nazismens ugnar en parallell-symbolisk hämnd i filmens eldkammare. Och det är bara där de kan få det på det sättet. Det är kanske inte optimalt rent moraliskt och politiskt. Men det är kul, galet och grymt underhållande.

Tarantino-Nazismen: 1-0

Se Inglourious Basterds, inte för att den är ett mästerverk, utan för att det är så oerhört befriande att se nazismen och Hitler utplånas en gång för alla, skriver Hanif Sabzevari.