Nu får jag lov att göra avbön.
Såhär är det: precis som många andra har jag hyllat De Fantastiska Åldringarna. Min senaste bok börjar med historien om engelsmannen Eric King-Turner som 102 år gammal beslöt sig för att emigrera till Nya Zeeland och som förklarade sig så här: ”Jag vill inte som hundrafemåring tänka att oj om jag hade flyttat till andra sidan världen när jag var hundratvå.”
Framförallt har jag varit fascinerad av Fantastiska Tanter som Jeanne Calment som var 119 år när hon snubblade – inte med någon rullator utan för att hon var på väg upp för en trappa för att bomma en cigarett. Hon levde ytterligare tre år och hann spela in sånger på skiva.
Nu har jag emellertid (än en gång) läst om Sveriges Mesta Tant, Astrid Lindgren – detta i en uppsats av litteraturvetaren Eva Söderberg i den tvärvetenskapliga (t)antologin Tanten, vem är hon. ”Det står väl inte i Mose lag att gamla käringar inte får klättra i träd?” hojtade hon en gång högt uppifrån en fura till ett häpet filmteam. Då var hon över sjuttio. Med en Pippi Långstrumps frimodighet tog hon avstånd från all högtidlighet. När hon fick Svenska Akademiens stora guldmedalj sa hon: ”Den är tung som en pilsner. Jag är mycket stolt.” När hon utnämndes till hedersdoktor i Linköping meddelade hon att kransen skulle få sitta på under hela middagen för att hon såg så ryslig ut i håret. När hon var nittio år gammal och valdes till Årets Svensk i världen menade hon att det inte borde spridas ut att priset gått till en urgammal, halvblind, halvdöv och helgalen person. Inför sin sista födelsedag förklarade hon att hon önskade sig ”fred på jorden och nya kläder.” Också hennes kommentarer om döden var muntra: ”Man är inte dummare än att man förstår vartåt det lutar...”
Men:
Det fanns också en mörkare ton. I en av de sista intervjuerna sa hon tydligt ifrån: ”Du, jag känner mig inte det minsta vital, ska du veta.” Sedan spände hon ögonen i journalisten och lade till: ”Lyssna på mig, för guds skull.”
Det kan bli en roll som med tiden börjar skava, detta att vara fantastisk – och så småningom blev det så också för Astrid Lindgren. Visst, hon var ett särfall men det kan börja skava för vem som helst att känna att man in i det sista förväntas vara duktig, rolig eller åtminstone glad.
Äldre människor vet att yngre vill att de ska vara glada, inte bara för att de då ställer mindre krav på de yngre utan också – och framför allt – för att de inte skrämmer de yngre. De yngre – eller kanske snarare de medelålders? – ser sin egen framtid i de gamla och de vill ogärna se något som får dem att gruva sig. Men: gamla ska faktiskt ha rätt att släppa taget. Det tycks till och med intervjuaren som träffade Lindgren inför nittioårsdagen till slut ha förstått. Hon skrev: ”Kanske är det dags att hon får rätten att åldras.”