Tänkta motpoler lyfter inte filmen

Claire bor fortfarande hemma hos sin strokedrabbade mor som mest av allt vill se henne gift. Hon gör dock inga större framsteg med detta då hon är rejält blyg. Hon trivs dock hyggligt med sitt jobb som parkeringsvakt där hon helst hjälper bilisterna i stället för att "lappa" dem.
Det lackar mot jul då Claire stöter ihop med Jay i jobbet. Denne framstår direkt som en högst omogen, totalegoistisk knöl till man. Claire har tydligen en stor kapacitet att älska för hon känns egentligen inte desperat. Varför hon dras till honom är dock en gåta filmen igenom.
Det är mötet mellan dessa båda motpoler som filmen ska finna sin energi. Jay förnedrar och sårar henne oavbrutet men likt en kristen martyr försöker hon nå honom genom kärleken och tålamodet. . .

Det låter som en riktigt gammaldags melodram. Den humor och medkänsla samt känsla för tillspetsade situationer som regissören Cecilia: Miniucchi till viss del har håller Expired uppe ett tag. Det blir en skildring av några människoöden långt vid sidan av tillvarons mer glamorösa aspekter. Det är lätt att känna en vis beklämning när man ser människornas tillkortakommanden.
Det lätt att känna med Claire, utmärkt spelad av Samantha Morton. Hon gör rollen med imponerande fingertoppskänsla så att denna på många vis tragiska figur får en dignitet som upprättar henne, även om man helst vill skrika "bryt, gör något annat!". Jason Patrick gör för mycket karikatyr av Jay. Det är svårt att hitta just något sympatisk hos honom och det gör att filmen kantrar.

Det finns en tendens till att skrattet fastnar i halsen samtidigt som allvaret blir påklistrat.

Tänkta motpoler lyfter inte filmen

Det är inte ofta som parkeringsvakter porträtteras på vita duken. Björn G Stenberg ser en ojämn film som har ett visst mått av medkänsla, mörk humor och kanske en aning hopp.