Tankar om urreligionen
KRÖNIKA. I Strindbergs En blå bok finner vi ett kapitel med titeln Urspråket och urreligionen. Diktaren Strindberg äger en mäktig vision, ja han anar existensen av en ursprunglig religion i tidernas morgon.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Strindberg driver tesen att hebreiskan är alla språks moder, vilket han bevisar genom fyndiga jämförelser av ljudlikheter mellan grekiska, latinska och hebreiska glosor. "Jag kan visserligen icke hebreiska, men jag kan leta i en ordbok", bekänner den oförtröttlige Strindberg. Och, det är inte heller viktigt, den empiriska verkligheten är underställd hans diktar-seende, den intuitiva, överrationella kunskapen. Han ser med "hjärtats öga" som sufierna, de muslimska mystikerna, skulle ha uttryckt saken.
Denna tanke på religionernas inre enhet förekommer hos tänkare, filosofer och diktare före och efter Strindberg. Särskild märkbar för dessa tankegångar är madame Blavatsky och den teosofiska rörelsen. Med dessa var Strindberg mer än väl bekant. I sitt första brev till den svenske teosofen Torsten Hedlund (29 juli 1891) hävdar Strindberg att han är fullständigt insatt i teosofins läror sedan 1884, då han till och med personligen kom i kontakt med Helena Blavatskys krets.
I modern tid har den främste uttolkaren för tanken på religionernas enhet varit schweizaren Frithjof Schuon (1907-1998). I sin första bok The Transcendent Unity of Religions förklarar han begreppet religio perennis, d v s den eviga, transcendenta religionen av vilken religionerna i pluralis blott är återspeglingar. T S Eliot tillkännagav efter att ha läst verket: "Inte någonsin har jag påträffat ett så magistralt verk inom det komparativa religionsstudiet och studiet av österländsk religion".
Schuons skola kallas för den perennialistiska och skiljer sig från teosoferna på en viktig punkt - synen på ortodoxi. Grovt skulle man kunna säga att hos teosoferna leder tanken på religionernas enhet till synkretism där var och en plockar de element ur varje religion som han finner behagliga, medan hos perennialisterna en människa i det yttre bör leva i endast en ortodox tradition men i sitt inre besöka och utforska de andra. Den som har levt i en religion har levt i alla, menar Schuon.
Bägge dessa synsätt, teosofin och perennialismen, inför en ny dimension åt religionsdialogen. De öppnar en väg för förståelse över religionsgränserna där var och en med nyfikenhet och gott samvete kan besöka den andres värld med respekt och insikten om att även där finna en återspegling av den tidlösa och eviga urreligion, som Strindberg tycker sig vara på spåren.