– Det finns så många idéer och klichéer om var tango är. När man själv börjar dansa tango märker man att klichéerna ligger långt ifrån vad dansen verkligen är, säger Bianca Cruzeiro, regissör, koreograf och medverkande i ”Real talk”.
Hon har tidigare varit både tangodansare och lärare på tangokurser i Stockholm. Men numera jobbar hon som som skådespelare på Uppsala stadsteater och är bland annat med i dansdramat ”Som i en dröm”. Tillsammans med Alma Lindé sätter Bianca Cruzeiro upp ”Real Talk” på en plats någonstans på Uppsala stadsteater där det normalt inte brukar vara föreställningar. I den ska de utforska tangons ursprung.
Publiken ska samlas i foajén och förs sedan vidare ner, bland kulisser och prång. De ska slussas in successivt i tangovärlden. I en första hall får de se en film där de vanligaste föreställningarna om dansen presenteras, från starka passioner till paljetter och elegant sensualism. Sedan får publiken vandra vidare, symboliskt bakåt i tiden från ålderdom till nyföddhet i en ”tunnel av ljud och ljus”. Slutligen får den ta ett kliv in genom dörren till rummet där själva föreställningen äger rum.
– Rummet består bara av de här svartklädda väggarna och omaka stolar och bord. Dansarna är uppklädda som att de ska ut på en vanlig tangokväll. Allt är ganska avskalat, säger Cecilia Karlsson, som gjort scenografi och kostym till föreställningen.
Borden i rummet är dukade med vin och tapas och publiken får då en stunds djupdykning ner i tangons ursprung och uttrycksformer medan de äter. Dansarna rör sig runt om publiken, men ingen behöver oroa sig för att de ska bli uppdragna på någon scen. Mer kanske att de ska bli mentalt indragna.
– Föreställningen har inte en berättelse i vanlig bemärkelse, snarare är den kabaréartad med olika röster om tango. Det är tänkt ska vara som att man kliver in i en dröm eller i en film och lämnar sin egen verklighet utanför, säger Alma Lindé, pjäsen dramatiker och dramaturg, samt medkoreograf.
Bianca Cruzeiro medverkar själv som tangodansare i föreställningen. De övriga åtta dansarna har andra arbeten på dagtid, något som Bianca Cruzeiro menar stämmer väl överens med dansens ursprungliga karaktär. Tango var något man samlades för att utöva tillsammans, inte för att tävla i eller visa upp sig med, utan för att kommunicera med varandra.
Själv mötte hon tangon när några vänner kom hem från Argentina och var helt uppfyllda av denna danskultur. Men hennes första tanke var att hon hellre skulle dö än utöva pardans, skolad som hon var i klassisk balett.
– Egentligen tror jag att det var själva tangomusiken som triggade igång mitt intresse för dansformen, den är speciell och utmanande för dansaren som kan välja att följa ett instrument, säger hon.
–Det är kontakten mellan de dansande som är grejen, att de förstår varann direkt och kommunicerar! Sedan improviserar de, det finns inga bestämda turer i den ursprungliga tangon. Det kräver förstås en speciell skicklighet, men också totalt fokus på den man dansar med.
Tangon uppstod i Argentina bland fattiga manliga immigranter. De var tvungna att under år av träning öva upp sin dansskicklighet sinsemellan innan de hade en chans att få dansa med kvinnor på en milonga, ett tangoställe.
– Jag brukar säga att tangon är hämtad ur tre sorger, afrikanska slavars sorg, gauchos sorg (argentinska cowboys) och europeiska immigranters sorg,säger Bianca Cruzeiro.
Francisco Sobrado, som annars också är Stadsteaterskådespelare, har gjort ljuddesign till föreställningen. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms dramatiska högskola och Uppsala stadsteater och endast sex föreställningar kommer att ges under våren.