Tala, det är så tyst
SJUNDE DAGEN. Den kulturpolitiska debatten efter valet har kommit att handla om dystra saker.
Foto:
Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är ganska tyst, om hon inte blir kontaktad för en eller annan intervju. Personligen var jag förtjust när hon efterträdde Cecilia Stegö Chilo - kvinnan som fick Kultursverige att darra.
Adelsohn Liljeroth verkade ha kunskaper, var gammal frilansjournalist, före detta ordförande i Fryshuset och verksam inom Kvinnojouren i Stockholm. Jag är fortfarande förhoppningsfull.
Men i de beslut som fattats, i momsfrågan allra tydligast, syns en kvinna som ganska lätt blir överkörd av drivna politiker. Av taktikerna.
I Svenska Dagbladet den 1 februari fanns en intervju med kulturministern. Åter framstod hon som en sansad och kulturintresserad kvinna. Hon säger bland annat att hon skulle kunna göra ett antal populistiska utspel men att det inte skulle vara genomtänkt eftersom det handlar om svåra frågor. Så sant. Men hon säger också att folk får komma igen om ett år eller två (då ska förslag om vad som ska ske på kulturens område alltså läggas fram om jag tolkat kulturministern rätt).
Tidigare kulturministrar har hörts. Till och med Pagrotsky hördes med jämna mellanrum.
Tystnad medför problem.
De som hörs blir nämligen tyckarna, jag är medveten om att jag kastar sten i glashus nu. Men jag vill ändå skilja på mig och Elise Claeson, fristående kolumnist i Svenska dagbladet som på ledarplats den 22 januari raljerar över de bortskämda barnen i Kultursverige. De som fostrats till att gå på bidrag i stället för att jobba som hederligt folk. Claeson för fram den klassiska idén att om du inte kan försörja dig på det du är utbildad till gör någonting annat - ta ett jobb vid sidan av. Hon menar att a-kassan blivit kulturens skyddade verkstad. Nu är det bara det att Elise Claeson inte har kollat fakta. Vilket verkar vara ett mycket vanligt förekommande fel hos dem som argumenterar som hon.
En av Sveriges bättre skådespelare arbetar på ett kafé i Vasastan. Teatern, en av Stockholms bättre, har inte råd att betala lön under repetitionsperioden. Detta är en känd skådespelare. Inte en kändis som Lena Endre, men namnkunnig. Hon arbetar ofta för
den regissör som förde in Jon Fosse i Sverige. Ett av hans manus hade valsat runt på institutionerna men ingen vågade ta i en okänd, relativt experimentell norrman - publiken skulle kanske utebli. Men den lilla (dåvarande) källarteatern tog sig an honom och har nu en världskändis att skryta med. Inte för att det genererade särskilt mycket pengar - men jäkligt intressant konst.
Det sägs att hundar jagar bäst när de är hungriga. Det sägs också att konstnären är en lidande själ fylld av ångest. Struntprat. De tankarna hör ett svunnet samhälle till - inte Sverige, som är ett av de länder som försökt göra det möjligt för konstnärer att leva på sin konst utan att behöva ödsla timmar i kassan på Ica i stället för att öva, repetera eller leta jobb inom sitt verkliga yrke. För att inte tala om dansare, skådespelare och musiker sliter ut sina arbetsredskap med monotona rörelser och måste pensioneras i förtid.
Man frågar sig stilla om Elise Claeson, och många, många andra vill tillbaka till Ferlins Klarakvarter eller Montmartres slum - för att generationer senare kunna skryta med genier, lungsot, fattigdom och nyskapande.
Så jobbar vi med nyheter