”Det kom som en tanke på posten.” Ja, Carl Philips uttalande i tv från 2009 om hur han fick idén till det gnistskydd han tydligen inte alls fått idén till, lär bli ihågkommet långt tid framöver.
Sedan Eric Ericson trätt fram som den verklige formgivaren bakom gnistskyddet har det – precis som väntat – skrivits mycket om skandalen. Men vad handlar det här om egentligen?
Närmast själva kärnfrågan kom antagligen Svensk Forms vd Ewa Kumlin, som i Svenska Dagbladet undrade: Vem gagnar det att Carl Philip leker designer?
Svaret är ganska uppenbart. Mediemässigt spelar kungafamiljen ett antal roller. Vi har kungen som den ansvarstagande regenten, Victoria som den som förbereder sig på att ta över tronen – och som dessutom har huvudansvaret för att säkra ättens plats på tronen genom att föda barn, Madeleine som arbetar för något ”större” och behjärtansvärt (World Childhood Foundation) och så Carl Philip som för vidare den konstnärliga ådran från designern och formgivaren Sigvard Bernadotte (1907–2002).
Vem gagnar det att dessa roller bekräftas om och om igen i medierna? Tja, kungahuset så klart. Under 1970-talet hade man kallat det för myter, i dag skulle vi kanske snarare säga ”storytelling”.
Att kontrollera sin egen medieberättelse är viktigare än någonsin för alla som rör sig i den offentliga sfären. Att berättelsen i det här fallet helt uppenbart har ansetts viktigare än verkligheten, säger något om det spel som medierna i allra högsta grad är delaktiga i. För det är ju inte så att det inte finns några fördelar med att föra ut kungahusets egen bild av sig själv.
Så fort det uppstår ett brott mot den befästa bilden finns det något av nyhetsvärde att behandla. Vi skapar med andra ord förutsättningarna för våra egna nyheter. När kungen framstår som mindre ansvarstagande – vilket sker allt oftare numera – blir det följdriktigt också stor upphetsning i spalterna. Även om det ju egentligen inte spelar någon som helst roll för någonting om kungen säger något osammanhängande, snäsigt, otrevligt eller rentav bisarrt till några reportrar som ställer en meningslös fråga i språnget till den förbipasserande regenten.
Ja, det är ett spel, allting. Vi har folkligt stöd och riksdagsmajoritet för att låta det fortsätta. Men det innebär inte att vi som journalister måste delta.
Vad skulle vi göra istället? Kanske tagga ner lite. Låta myterna om de kungliga produceras och reproduceras av hovets pressavdelningar snarare än av våra redaktioner.