Tafflig manga-action

The Wolverine är den sjätte filmen som bygger på seriebolaget Marvels superhjältegrupp X-Men. Här har karaktären Wolverine, som vanligt spelad av Hugh Jackman, fått sin andra spinoff i ordningen efter X-Men Origins: Wolverine (2009).

Och visst finns det en poäng med att låta en av figurerna spela huvudrollen, i stället för det ofta rätt plottriga handlingsmönster som följer när en och samma film ska skildra sex superhjältars liv och leverne.

Wolverine, eller Logan som hans riktiga namn är, lever nu ensam i den amerikanska skogen, skäggig som en grottman och plågad av minnen från förr. Men så av en ödets nyck trillar en stridskunnig japanska in på krogen där Wolverine/Logan befinner sig, skicklig med samurajsvärdet och lika slipad i att övertala vargmannen att återvända till det Japan han inte besökt på många år. En gammal vän och ett löfte får Wolverine att följa med om än motvilligt.

Väl på plats tvingas superhjälten än en gång ta upp kampen mot det onda men kanske framför allt mot sina inre demoner. För i den kraft Wolverine besitter vilar också förbannelsen att aldrig kunna åldras, att aldrig dö.

Lite av charmen med X-Men och andra seriebaserade filmer är just att de är så grovt tillyxade och bygger på schabloner mer än på finlir – med andra ord, något att sjunka ner framför en pizzaladdad fredagskväll när hjärncellerna inte kräver någon större utmaning.

Men filmens upprepade exotiserande av Japan och japaner känns tyvärr bara daterat och blir tröttsamt även för seriefantasten. Att sedan låta Wolverine slänga ut män från balkongen och kalla en kvinna för ”bitch” drar tyvärr ner sympatin för Hugh Jackmans lurviga uppenbarelse (även om hans fru lär ha sagt att hon ser sin man som betydligt mer intressant i Wolverines skepnad).

Några välgjorda actionscener, som ett väl koreograferat slagsmål på ett framrusande höghastighetståg, glänser dock till.  Men våld enbart för våldets skull blir aldrig särskilt roligt.

Regissörerna av X-Men-filmerna har varierat mellan åren. Denna gång föll valet på James Mangold (Cop Land, Knight & Day). Det ryktas att Darren Aronofsky (The Wrestler, Black Swan) var påtänkt som regissör för The Wolverine, men valde att hoppa av. Det är synd – i så fall hade vi kanske kunnat se en helt annan och mer sammansatt film, med mindre våld och mer filosofi. För inte ens i 3D blir taffligt gjord action något vidare.