Synnerligen intressant egen röst

En kyss öppnar filmen. Framför en putsad vit fasad står Marina (Labed) uppställd. In i bild kliver sedan Bella (Randou). Men det är inte en emotionell och passionerad kyss de delar, utan en av teknisk karaktär. Lika teknisk och emotionellt avskalad som filmen själv. Bella försöker att lära den oerfarna 23-åriga Marina hur man kysser. Marina kan inte förstå varför det skulle vara något märkvärdigt med att kyssas och tycker snarare att det är motbjudande. De avbryter lektionen, kastar sig ner i gräset och börjar istället härma två katter som fräser åt varandra - tonen i filmen är därmed lagd. Så också dess estetik.

Den grekiska filmen Dogtooth, som hade premiär förra året, handlade om mänskliga experiment. Athina Rachel Tsangari (The Slow Business of Going) var då en av producenterna. Den här gången, också i en fascinerande studie av det mänskliga beteendet och där natur möter kultur, står Tsangari själv för både regi och manus. Båda filmer visar några första motande steg in i en vuxenvärld.
Marina bor tillsammans med sin döende pappa, en bekymrad arkitekt som undrar hur det ska gå för dottern när han lämnar henne att ensam gå vidare i livet. I samma andetag som Marinas pappa ger utlopp för sin oro gällande dotterns framtid talar han om Greklands förhållande till det moderna och industrialiseringen.
Tsangari har hittat inspiration i sir David Attenboroughs dokumentärer, vilka också syns i form av klipp i filmen. Det är Marina som om och om igen tittar på dessa naturfilmer tillsammans med sin pappa. De tysta långa och oavbrutna tagningarna på Marina och hennes interaktion med andra människor påminner om de vi ser i dokumentärer där djur studeras. En ihärdig och forskande kamera riktas mot samspelet mellan Marina och hennes pappa då de hoppar runt i sängen härmandes både gorillor och fåglar.

Attenberg skildrar Marina på väg in i vuxenlivet. Kanske är det just detta som Tsangari illustrerar då vi ofta ser Marina på väg någonstans. I långa sekvenser färdas hon på moped, i bil eller i båt. Väl framme vid sina destinationer ställs hon inför frågor om döden, sex och relationer. Som ett koncentrerat utdrag ur livet.
De industriella tonerna av bandet Suicide och Alan Vegas sköra röst ligger som ett mantra över de kliniska miljöerna och de precisa och väl genomtänkta kompositionerna i fotot. Attenberg har en egen röst – en synnerligen intressant sådan, fylld av både humor och allvar.