Pop. Att lyssna på en hel platta med Robin Stjernberg känns ungefär som att vräka i sig en familjepizza och därefter tre, fyra vitlöksbröd med mozzarellaost på, och så lite glass. Detta är inte bara menat som kritik. Svulstiga och kaloririka arrangemang med massor av smärta och desperation är uppfriskande och lika behövliga som minimalistiska underdrifter. Stjernberg är framför allt ett röstfenomen och det fenomenet får ta stor plats här, i balladtoner som övergår i vindmaskinsexcesser, fladdrande skjortärmar och en underbart stark, närmast omänsklig falsett. Mastigt men ack så gött, i mindre portioner.
Bästa låt: Pieces