Svulstiga rockrefränger

Absoluta toppen nådde de på The remote part 2002, ett lugnare och mer reflekterande popalbum som visade Idlewild från sin bästa sida. Riktigt så högt når de inte på nya Make another world, men besviken behöver man knappast bli. Efter sångaren Roddy Woombles soloutflykt i folktoner förra året (My secret is silence) är de tillbaka med svulstiga refränger, stickiga gitarrer och knöliga låttexter på opoppiga teman - som förr, men ändå 2007 så det räcker.

Den brittiska indierockens temperatur har fallit de senaste åren, med Franz Ferdinand och ett par andra som glatt yrande febertoppar. Men detta verkar inte ha påverkat Idlewild, ända sedan starten har de verkat utanför den omedelbara trendfåran. Därför blir man minst sagt förvånad när låten No emotion kommer igång - en diskorockdänga som är så mycket Franz Ferdinand att man inte tror sina öron. Men man hinner precis tänka "ajaj, det här var väl ett billigt trick två år för sent" innan refrängen slår till och man är förlorad.

Gör man det så här bra, såhär stort och såhär catchy kan man härmas hur mycket som helst och ändå komma undan. Det är inte svårt att föreställa sig att kidsen i Skottland fått ett nytt ledmotiv för tonåren - trotsigt ("whatever we do we show no emotion, no emotion") och euforiskt på samma gång.
Glädje är ju annars inte Idlewilds stora grej, kanske är det just därför de spralligare stunderna sticker ut. A ghost in the arcade har en så svulstigt ihopkommen melodi att man lätt kan tänka sig den i en hyperteatralisk version av, säg, Darkness. Skulle Idlewilds lust att spela mot förmodan minska har de en glasklar framtid som hitlåtskrivare. Tills dess skuvar de sönder potentiella hittar till punkiga låtar med folkinspiration, och det är ingen förlust. Tvärtom.

Svulstiga rockrefränger

ROCK. Ständigt hyllade hemma i Storbritannien, sorgligt förbisedda i Sverige: Skotska Idlewild har givit ut stark indierock med mer eller mindre punkudd sedan debutalbumet Hope is important 1999.