Svindlande välspelat familjedrama

Danska Konsten att gråta i kör är en av fjolårets mest hyllade och prisbelönta skandinaviska filmer; dess segertåg kröntes av Nordiska rådets filmpris och varenda utmärkelse är välförtjänt.
Med varsamma kamerarörelser tar regissören Peter Schønau Fog oss med till ett filmlandskap som är kanske 40 år gammalt men som skulle kunna vara 400. Här, i danska lantliga Sønderjylland, utkämpas vad som kunde kallas patriarkatets sista strid i Nordeuropa. Far har rätt till lydnad, respekt och sex, och han styr familjen med vilja, styrka och, när inget annat förslår, våldsamma gråtattacker.

Far är det vuxna barnet som tvingar sina barn att vara vuxna. Tänk er Min store tjocke far med incest. Tänk er en familj som får Jackson 5 att framstå som normala, en familj med fler surdegar än ett filmjölksbageri, en familj där nerverna spänts upp som mintrådar och där vem som när som helst kan snubbla och utlösa en explosion.

Fasansfullt? Ja, men inte bara. Det finns värme, det finns hopp, det finns så mycket humor som kan rymmas mellan de blint slående tragedierna. Lägg till att Konsten att gråta i kör är så svindlande välspelad; Jesper Asholt och Jannik Lorenzen som Far och pojken Allan gör rollprestationer som får dig att minnas Tomas von Brömssen och Anton Glanzelius i Mitt liv som hund, minnas men för en gångs skull inte sakna.

Svindlande välspelat familjedrama

Det finns värme, det finns hopp, det finns så mycket humor som kan rymmas mellan de blint slående tragedierna, skriver Erik Helmerson.