Vart tionde år kommer ett världsmästerskap betydligt viktigare än allt vad friidrott och fotboll heter. Då koras de tio bästa filmerna i den brittiska tidskriften Sight and Sound. I denna mätning deltar världens tusen mest inflytelserika filmkritiker och akademiker. Som cineast är det svårt att förneka mätningens betydelse.
Egentligen finns det nog ingen enskild händelse som är lika viktig för upprättandet av en filmkanon. Någonsin hört påståendet om att Citizen Kane är världens bästa film? Well, det är utan tvekan Sight and Sounds förtjänst.
Citizen Kane är nämligen den film som har vunnit alla bragdguld i mätningen. I femtio års tid har den korats till den allra bästa vilket gör regissören Orson Welles till en filmvärldens motsvarighet till Michael Phelps.
I år hamnar den dock på andra plats efter Alfred Hitchcocks Vertigo. Vertigo - Hitchcocks mystiska film om identitetsbyten - har i flera mätningar legat tvåa men seglar nu om Welles klassiska saga om den olyckliga miljonären. Detta kan tyckas som en bagatell, men bland Sight and Sound-nördarna ses det som en skräll.
Lite fånigt kanske men samtidigt går det inte att förneka att resultatet är filmhistoriskt intressant. Dels vittnar det om Hitchcocks stigande stjärna de senaste decennierna. Från att ha setts som en ren underhållningsregissör är han i dag obligatorisk på så gott som varenda filmutbildning. Dels vittnar det om en allt högre uppskattning av metafilm.
Att såväl Hitchcocks Vertigo, Federico Fellinis 8 1/2 och nykomlingen Mannen med filmkameran av Dziga Vertov finns med talar sitt tydliga språk.
Samtidigt kan jag själv inte låta bli att känna en viss besvikelse över mätningen. Jag tycker nämligen att den vittnar om en viss övervärdering av det rent filmtekniska. Här hyllas snarare klippningsteknik och intertextualitet än uttryckskraft. Detta betyder att mera modernistiska och konstnärligt komplexa filmer som Andrei Tarkovskijs Stalker, Michelangelo Antonionis Feber och Ingmar Bergmans Persona får stryka på foten.
En annan trist sak är att ingen film från 00-talet klättrat in på listan. Själv hade jag exempelvis gärna sett att någon av det belgiska regissörsparet bröderna Dardennes filmer kommit med. Till exempel Sonen som med sitt socialrealistiska filmspråk och sin bibliska symbolik klår det mesta av samtida film.
Dessvärre får vi som hoppas att den kvalar in vänta tio år till.