Svettigt men okarismatiskt

(Dirty dancing — Havana nights). d. Regi: Guy Ferland. Manus: Boaz Yakin och Victoria Arch. Foto: Anthony B Richmond. Musik: Heitor Pereira. I rollerna: Diego Luna, Romola Garai, Sela Ward, John Slattery mfl.Helylleflicka kommer med familjen till ny miljö och tvingas ljuga för familjen när hon förälskar sig i lokal pojke som inviger henne i dansens och livets mysterier. 1987 års Dirty dancing i regi av Emile Ardolino? Nej, 2004 års Dirty dancing 2 i regi av Guy Ferland.Med frasen "have the time of your life — all over again" marknadsförs uppföljaren till en av 1980-talets största bio- och filmmusiksuccéer. Den utspelas några år tidigare på Kuba mot en vag fond av politiskt tumult, pojken är yngre än i ettan och den präktiga storasystern har blivit en beskäftig lillasyster, men i allt annat är berättelsen direkt kalkerad på föregångaren. Oskönt profiterandeTill och med den irriterande mixen av dåtid och nutid i soundtracket har man apat efter, flera bildlösningar är rena plagiat och ledmotivet är detsamma.Accepterar man detta osköna profiterande kvarstår ändå ett problem för Dirty dancing 2 att tampas med: skådespelarna. Romola Garai (från tv-serien Daniel Deronda) och Diego Luna övertygar som passionerade dansare men har varken Jennifer Greys komiska charm eller Patrick Swayzes oborstade utstrålning och knyckiga replikföring ("Nobody puts Baby in a corner!").Filmen är ändå inte alls så fasansfull som man kunde tro. Allt är väldigt vänligt, det totalt genomskinliga berättandet gör att man genast förstår vilka roller personerna ska tilldelas och vet vad alla gester egentligen innebär långt innan karaktärerna förstår det. Det är ganska trivsamt. Och trots bristen på filmade fötter i dansscenerna förmedlas svetten och värmen snäppet bättre här än i föregångaren.