”Tjugotvå män. En historia. Tjugotvå böcker. Ett paket”, som boksatsningen heter i marknadsföringen. Annars går denna samling finpocket i blå toner under benämningen ”statsministerboxen” – i linje med de packeteringar av bland annat dvd, album (och vin) som vi får se alltmer av.
En box ska det vara, särskilt om konsumenterna ska tänkas lägga uppåt tusenlappen, och just den här boxen bör ha goda förutsättningar att bli ett inslag i bildade och politikintresserade hem.
Under huvudredaktörerna Mats Bergstrands och Per T Ohlssons ledning har kända statsvetare, historiker och journalister skrivit om var sin statsminister, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt. Bland skribenterna återfinns inte minst två Uppsalabor sedan många år – Leif Lewin och Tommy Möller, båda professorer i statsvetenskap. Och de tackar glatt ja till att byta en sommarvarm majeftermiddag mot ett politiksamtal i en soffa på Leif Lewins kontor vid Fyrisån.
Låt oss börja med det konkreta. Alla dessa böcker är lika långa, runt 100 sidor, och påminner i flera avseenden om varandra i upplägget. Vad fick ni för riktlinjer när ni skrev böckerna?
Leif Lewin: Uppdraget var föredömligt formulerat, vi fick ett antal tecken och en deadline, de två viktigaste riktlinjerna för en författare.
Tommy Möller: Jo, men lite mer var det, vi skulle ha med en kronologi med årtal, ett inledande kapitel som sätter statsministern i ett sammanhang, och avsluta med ett värderande kapitel. Vi fick inte använda fotnoter.
Är det rimligt att ge samma utrymme åt alla, vissa statsministrar har ju suttit i många år, andra betydligt kortare?
Möller: Jo, Felix Hamrin satt ju bara några månader, medan Tage Erlander var statsminister i 23 år. Det är klart att det resulterar i olika perspektiv i böckerna.
Lewin: Diskussionen har förstås varit uppe, men detta blev redaktörernas beslut. Det hade också varit svårt att vikta betydelsen i antal sidor.
Dessa böcker är utan tvekan ett välkommet tillskott för alla som är intresserade av politik. Betyder en sådan här satsning även något för forskning inom inte minst statsvetenskap?
Lewin: - Ja, det tror jag.
Möller: - Det blir ett lättillgängligt bibliotek som är av nytta för forskningen. Sedan kan det förstås bli vissa upprepningar av samma teman i olika böcker.
Ni har skrivit om statsministrar som befinner sig i början respektive slutet av den 100-årsperiod som böckerna omfattar. Leif Lewin om Arvid Lindman, statsminister 1906-1911 och sedan 1928-1930, och Tommy Möller om Carl Bildt, statsminister 1991-1994. Vad är de viktigaste skillnaderna mellan att vara statsminister nu och då?
Lewin: - Det är mer komplicerat i dag. Då kunde man glömma utlandet, utom när det var krig förstås. Det var inte lika många frågor samtidigt, man kunde koncentrera sig på en sak i taget.
Möller: - Alla statsministrar i vår tid måste vara på hugget i utrikespolitiken. I dag är också mediesamhället avgörande, på Arvid Lindmans tid fanns det knappast – han kunde diktera villkoren.
Vad bedömer ni var Carl Bildts respektive Arvid Lindmans främsta styrka respektive svaghet i rollen som statsminister?
Möller: - Bildts svaghet var att han hade en allenarådande ledarstil, en del uppfattade det som att han skapade en bunker omkring sig och överlät makt åt nära medarbetare som saknade en egen plattform. Han fjärmade sig från riksdagsarbetet. Man brukar beskriva Bildt som en intellektuell politiker, men om en intellektuell attityd är resonerande är Bildt så långt ifrån det idealet man kan komma. Han är väldigt tvärsäker. Som politiker funkar det bättre, det finns inte så mycket utrymme för att resonera. Å andra sidan kan han bli övertydlig.
Bildts främsta styrka som politiker är nog förmågan att hantera journalister. Han är en teflonpolitiker, ingenting fastnar. Bildt ifrågasätter premisserna för frågan, tvingar ut journalisten på hal is och hugger sedan som en kobra.
Lewin: - Lindmans främsta styrka är klarsyn, han föll aldrig i farstun för någonting. Så fort någon försökte säga något storslaget så tog han ner det på jorden. Han genomskådade direkt nazismen och kommunismen. Han var en realist. En belysande replik från Lindman till en riksdagsman som varnade för att ta ifrån svenska folket dess drömmar är att när man gör affärer är det bättre att vara vaken än att drömma. Hans främsta svaghet är en annan sida av detta, nämligen en viss torftighet. Han var ingen idépolitiker. Av högern blev något ganska banalt, privat företagsamhet, inte för höga skatter och så vidare. Det socialkonservativa arvet föröddes och kom tillbaka först med Reinfeldt.
Hur ser ni på utvecklingen av svensk höger, från Lindman via Bildt till i dag?
Möller: - Lindman var den första riktiga högerledaren. Under Gösta Bohmans tid – med Carl Bildt som rådgivare – genomgick sedan högern en stor förändring. I dag arbetar man mycket med begreppen och paketeringen av politiken, men man kan ifrågasätta hur ”nya” de nya moderaterna är, medan Bohman verkligen gjorde om partiet i grunden.
Lewin: - Även om högern aldrig utplånades i svensk politik så har högern hela tiden befunnit sig i motvind i Sverige under 1900-talet. Den har förlorat självkänslan, även om det har funnits perioder då det varit bättre ställt. Bohmans liberalisering av moderaterna var ett tidsbegränsat framgångskoncept, jag anser att betydande förändringar har skett under Reinfeldts tid, återigen har vi en socialkonservatism.
En fråga inom statsvetenskapen är i vilken utsträckning man ska intressera sig för strukturer och institutioner i förhållande till aktörer. Hela det här bokprojektet är ett ställningstagande för att aktörer, personer, spelar roll – och i era böcker konstaterar ni att både Lindman och Bildt har gjort skillnad. Men hur stor skillnad kan en enskild person göra?
Möller: - Forskningens uppgift är till en del att definiera det handlingsutrymme som finns i en given situation. Och gott ledarskap är att se vilket utrymme som finns, och även att ändra förutsättningarna och skaffa sig större manöverutrymme. Ofta är handlingsutrymmet ganska litet. Men om ur ett kontrafaktiskt perspektiv kan man också bli skräckslagen över hur stort inflytande enskilda personer kan ha.
Lewin: - Jag skulle vilja definiera statsmannaskap som förmågan att skaffa sig manöverutrymme. Två goda exempel på det i historien är Jean Monnets initiativ till EU och Marshallplanen. Jag valde att skriva om Arvid Lindman för att hans person visar på politikens betydelse. Det går inte att säga i procent hur stor roll personen spelar, bara att aktörer spelar roll.
I dag hör man ibland att det politiska handlingsutrymmet har minskat, att globala frågor som klimat och finans liksom EU-samarbetet gör att politiker reagerar snarare än regerar.
Möller: - På Tage Erlanders tid fanns ett nationellt handlingsutrymme som man inte har i dag. När man läser hans dagböcker är det också väldigt slående hur mycket tid han har att reflektera, han hinner tänka och prata med folk, det går inte lika snabbt. I dag är arbetet som statsminister mer intuitivt, det handlar mer om att diskutera kommunikationsstrategi och medieframträdanden.
Lewin: - När det gäller globaliseringen så är den trenden mycket överdriven. Det var större globalisering kring förra sekelskiftet. Men ja, tempot har ökat. Man hinner inte utarbeta strategier när man väl sitter vid makten, man måste ha tänkt efter före. Margaret Thatcher hade en masterplan i förväg, därför kunde hon ta rodret. EU har inte bara försvagat utan också förstärkt statsministrar, nu finns ytterligare en arena där man kan driva frågor.
Tjugotvå statsministrar under hundra år – och inte en enda kvinna. Är svenska folket redo för en kvinnlig statsminister i dag?
Lewin: - Ja, absolut, jag kan inte se några som helst hinder för en kvinnlig statsminister.
Möller: - Ja, jag tror det, och jag tror inte att könsfrågan är avgörande när väljarna bedömer Sahlin och Reinfeldt, även om det säkert finns stänk av könstänkande där. Om man ser under en längre tidsperiod så är kvinnors närvaro i toppolitiken en ganska sen utveckling. Karin Söder blev Sveriges första departementschef år 1976. Först under Ingvar Carlsson blev det hälften kvinnliga ledamöter i regeringen. Inom en relativt snar framtid kommer vi nog att få se en kvinnlig statsminister.