– Familjen i "Inte hela världen" söker efter de rätta orden för att prata med varandra. Många kan säkert känna igen sig och denna pjäs av en fransk dramatiker, Jean Luc Lagarce som är en av de mest populära att iscensätta på kontinenten just nu, berättar Anja Suša, pjäsens regissör.
– Den visar på en familjs dynamik och består egentligen av en serie av missförstånd. Rollfigurerna tror nog att de har dialoger, men i själva verket håller de monologer och många både absurda och komiska situationer uppstår.
Strax före dagens repetitioner träffar UNT henne och en av skådespelarna i ensemblen, Anna Carlson, i Stadsteaterns foajé. De berättar om pjäsens handling, vars nav är äldste sonen Luis, en författare och konstnär som återvänder till sin familj efter att inte ha träffat dem på åtskilliga år. Han är sjuk, faktiskt döende och vill berätta om det för dem. Det finns en hel del ouppklarat i familjens förflutna och han finner att det inte är så lätt att prata med de närmaste om de allra svåraste sakerna.
Erik Borgeke har rollen som den äldre sonen Luis, en karaktär som förmodligen är dramatikerns alter ego. Kort efter pjäsens färdigställande avled Jean Luc Lagarce i aids.
Anna Carlson spelar familjens mamma. Hon berättar om sin roll att det är en kvinna som vill ordna en trevlig söndagslunch för sina barn och svägerska, men det går inte riktigt som hon väntat. Hennes man och de vuxna barnens far är död sedan flera år. Den äldsta sonen har hon inte träffat på länge, då han flyttade hemifrån så fort han kunde. Mellansonen har valt att stanna på hemorten och bilda egen familj nära sin mamma. Den yngsta dottern bor fortfarande hemma.
– Jag tror att något hände i familjen när pojkarna var i sina tidiga tonår. Men det är mycket som är dunkelt. I scenanvisningarna skrivs att pjäsen kan utspelas under en söndag eller under ett helt år, berättar Anna Carlson.
Elisabeth Wernesjö gestaltar lillasyster i familjen. Logi Tulinius har rollen som mellansonen och Moa Silén gör hans hustru.
Anja Suša kommer från Serbien och är hyllad i sitt hemland och även i andra delar av Europa där hon har regisserat. Fem gånger tidigare har hon arbetat i Sverige och hon förstår lite svenska.
– En av de bästa svenska föreställningar som jag har sett var en ungdomspjäs som Anja Suša satte upp på Backa teater i Göteborg. Den såg jag på Teaterbiennalen 2013 och jag har inte sett något liknande varken förr eller senare. Nu är jag och de andra så lyckliga att hon kan arbeta med oss till den här föreställningen, säger Anna Carlson.
Men är det inte svårt att regissera en pjäs med svenska skådespelare när man inte talar så mycket svenska själv? Förlorar man inte en del av replikernas nyanser, undrar jag?
– Replikerna här fungerar som en medvetandeström, så själva texten är mindre intressant än det som rollkaraktärerna verkligen menar och som de uttrycker på andra sätt än med ord. Visst är det en utmaning, men det är en spännande och utvecklande, säger Anja Suša.
Så är det plötsligt dags att börja dagens repetition. Den inleds med att en teatertekniker fäster små mikrofoner, myggor, på skådespelarna, mest i höjd med deras munnar. Men när skådespelarna börjar röra sig visar det sig att även deras fötter har ljudförstärkning, vilket skapar en del speciella effekter beroende på vilket underlag de rör sig på. Scengolvet rymmer alternativ.
Ulla Kassius scenografi har klara färger. En lindblomsgrön fond har ett smalt längsgående fönster med snöklädda berg till synes långt bort. Så gör Luis entré och spelet börjar.