Sverigepremiär för brittisk humor

I slutet av 90-talet arbetade de blivande medlemmarna i Spymonkey vid Karl Kühne Gassenschau, en stor utomhusteatershow i Schweiz.
Ingen av dem tyckte att showen var särskilt lyckad och i pauserna från motorcykelbullret och de spektakulära numren började de drömma om något mindre och spåna på att starta ett litet teaterkompani som spelade med minimal rekvisita.
Drömmen blev verklighet när de flyttade hem till England och startade Spymonkey.
– Fast det var egentligen tänkt som en engångsgrej. Jag tror inte någon av oss skulle ha gissat att Spymonkey skulle finnas kvar i dag, säger Toby Park när vi träffas på Reginateatern.
Deras första pjäs Stiff, som är den de kommer att spela på Reginateatern i Uppsala på fredag och lördag, blev en omedelbar succé.
Den vann en Total Theatre Award i Edinburgh och spelade pjäsen i femton länder på bara ett par år.

Stiff handlar om en dramatiker som har intentionen att skriva sin bästa och mest poetiska pjäs någonsin som en hyllning till sin fru. När han väljer ut skådespelare till föreställningen är han noga med att de ska vara sämre än han själv för att han inte ska framstå som dålig. Skådespelarna han anlitar tycker dock att pjäsen är långtråkig och gör sitt bästa för att piffa upp den.
– Det är definitivt vår mest renodlade föreställning och den med minst rekvisita och kulisser vilket gjorde att den passar att spela på Reginateatern, säger Stephen Kriess. De senaste åren har vi bara gjort den ett par gånger så det ska bli spännande att göra den igen.
Spymonkeys intentioner handlar i första hand om att vara roliga.
Men föreställningarna innehåller också en del mörker vilket föranleder många att läsa in djupare innebörder i det de ser.
En kritiker i USA skrev att deras teater var en blandning av Monty Pyton och Beckett, vilket de själva värjer sig lite för.
I England är Monty Pyton något av komedins gudar. Man jämför sig helt enkelt inte med dem.

När det kommer till djupare innebörder så berättar de att särskilt många har läst in saker i Stiff, troligen för att den är avskalad vilket lämnar öppet för tolkningar.
– I en scen gör jag en dans som går ut på att mina trosor syns. När vi gjorde den i Budapest kom en kvinna fram och sade att hon förstod att den handlade om hur min karaktär blir misshandlad av manssamhället men hela tiden reser sig upp och visar sin styrka. Det är intressant, men jag tycker fortfarande att den mest handlar om att trosorna syns, säger Petra Massey.