SOM VÄNTAT VAR det större ytterligheter som möttes i andra jämfört med första semifinalen. Fler bjöd på sega och överdramatiserade kombinationer parallellt med fler välkommet tonsäkra och stilrena bidrag.
För det senare hade de annars ömsom älskade ömsom hånade pojkbanden en stor del. Nu gjorde de entré på allvar. Nederländerna med 3JS, Rumäniens Hotell FM och inte minst danska A friend in London ingick i kategorin. Två av tre gick också vidare.
Med New Tomorrow var det Danmark som befriande använde hela arenan som scen i framträdande. Det borde fler tagit fasta på.
Till pojkarna hör också frisyrstarka Irland. Tvillingarna i Jedward var osynkade men Lipstick är ändå att räkna med och fortsatt Eric Saades värsta mardröm: samma genre, men fräckare låt och roligare framträdande.
SAMTLIGA POJKBANDSBIDRAG gjorde betydligt mer sansade och sammanhållna insatser än många i raden av soloartister som försökt förstärka sin ensamma prestationer med dansare, plagg och inslag som mer oroat mer än roat.
Faktum är att också Eric Saade hör till den senare kategorin. Hans numret gav på torsdagskvällen ett ganska rörigt intryck, dansexpertisen från Bounce till trots. Glaskrossningen känns överkurs men var förhoppningsvis kul för den som inte sett det tidigare. Men är det i så fall roligt även på lördag?
Sången svek dock inte Eric Saade, tvärtom. Men även om Sveriges Popular gör intryck genom att vara tempointensiv är den samtligt lite opersonlig. Det borde inte räcka med en fokuserad blick för att vinna Eurovision.
DET SÄGS ATT alla vill vinna, men är det riktigt sant? Vinst är lika med arrangemangsansvar kommande år. Förutom en jätteproduktion och kostnader därefter förpliktar det att hitta programledare som klarar uppgiften och framför allt att skriva ett vettigt manus.
Det senare borde ge vilket tv-producent som helst mardrömmar efter gårdagskvällen.
Att Tyskland är ett av världens främsta tv-länder har inte märkts hittills. Tekniken fallerade i första semifinalen, både för kommentatorer och artister, medan programledarna verkade ouppvärmda. På torsdagskvällen var det än värre med programledarinsatsen.
Att slå ut tänder och sjunga tidigare vinnare som Waterloo till riff av Smoke on the water är inte ens något som någon 2011 kommer på till en personalfest.
OM DU MED RÄTTA tycker att semifinalerna bjöd på en hel del skräp inger finalen lite mer av hopp. 18 pausbidrag har rensats bort. Och de fem som ännu inte tävlat - de nu så kallade Big five gör entré (Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och från och med i år också Italien). Det har inte alltid varit så, men i år ökar de kvaliteten dramatiskt.
Samtliga har goda chanser till bra placeringar med starka artister och bidrag som grund. Enda risken är överarbetade finalframträdanden. Det som flera i semifinalerna stupat på.
För någonstans ska även lättsam underhållning vara uthärdlig.